Björn Wiman: Kyrkan viktig för klimatkampen

Han hoppas på ett andligt uppvaknande och vill själv vara med och skapa mening och hopp. Kulturchefen med det sakrala språkbruket heter Björn Wiman, och den fråga som lockar fram stororden i honom är klimatet.

Björn Wiman är aktuell med boken Sent på jorden – 33 tankar om världens största nyhet (Atlantis), en samling klimatkrönikor i Dagens Nyheter mellan 2012 och 2018. Hans engagemang i frågan har stigit i temperatur i takt med jordklotets egen överhettning. Men den senaste sommaren var ändå en särskild ögonöppnare.

Eftersom Björn Wiman varit på utlandssemester hade han missat värmeböljan och skogsbränderna i Sverige. Hemkommen slogs han av att klimatfrågan i det allmänna medvetandet plötsligt förvandlats från tråkig och abstrakt till akut och intensivt närvarande. Och även supermedvetne Björn Wiman upplevde något han liknar vid ett uppvaknande.

– Jag fick syn på ett träd på vägen ut till skärgården. Det var en björk som borde ha varit i sin mest grönskande livfulla form, men den var förbränd och marken under den var täckt av nedfallna löv. Och jag greps av en djup medkänsla, berättar Björn Wiman sittande i ett mötesrum i gamle DN-chefredaktören Olof Lagercrantz omklädda soffa.

Vad gör då en intellektuell och publicist av sitt uppvaknande? Jo, kanaliserar det i sitt tänkande och sin journalistik, ett uppdrag som Björn Wiman tycker aldrig har varit mer meningsfullt än i dag. Det omedelbara resultatet blev fler krönikor om klimatet och med tätare intervaller. Vilket i sin tur ledde till en intensiv kontakt med läsare som gav idéer, inspiration och bekräftelse på att det fanns ett sug efter klarspråk. Och så blev det en bok. Med flera förhoppningar:

– Jag vill visa att vi som räknas som intellektuella behöver ta den här frågan på allvar. Det har vi inte gjort i tillräckligt stor utsträckning. Jag vill visa att det här är världens största nyhet, och att allt annat än att varje dag behandla och belysa den är att göra för lite.

– Och för det tredje vill jag bryta ensamhetskänslan som jag vet att många har som gått på djupet i den här frågan. Det är en klaustrofobisk känsla att stå och ropa ”hallå, ser ni inte vad som håller på att hända” och uppleva att människor inte bryr sig.

I boken skriver Björn Wiman om den skärva i ögat som alla med starkt samhälleligt engagemang får. Det är hans metafor för att något har hänt med den egna blicken. Man ser allt med nya ögon och blir både arg, rädd och ledsen. Ofta uppstår just en känsla av ensamhet och frustration över att man inte når fram till andra.

Björn Wiman tror att det är fel. Man är inte ensam, och människor bryr sig även om det inte alltid märks. Men många saknar språk för sin oro och vanmakt och vet inte hur de ska agera för att verka för förändring.

Det som saknas är enligt honom ledarskap. Frågan var undanträngd i valrörelsen och inget parti vågade profilera sig med ett antal djärva, klimatmässigt genomgripande vallöften. Men det krävs även ett ledarskap från övriga samhällsinstitutioner och från näringslivet, menar han, därför att klimatfrågan måste lyftas från den nivå där Pelle och Stina står vid containern och funderar över om det är värt att sopsortera eller inte.

– Vi har alltför länge behandlat det här som en fråga om privatmoral för individen. Att man står där som en fattig, syndig människa med sitt äggskal och känner sig usel. Medan man ser hur andra syndare beställer julresor till Thailand. Det existentiella tomrum som uppstår är gigantiskt och det är klart att många människor förtvivlar.

– Det ledarskap jag efterlyser är just att en politiker säger att nu måste vi göra på det här sättet. Formulerar en vision för hur samhället ska klara sig igenom den här krisen och bli hållbart. Olika grupper sätter sin tilltro till antingen individens moral, teknikens utveckling eller behovet av stora, strukturella förändringar. Men alla tre måste samverka.

Björn Wiman tror också starkt på kyrkans förmåga att göra skillnad för klimatet. Kyrkan är van att umgås med tankar på apokalypsen (ordet förekommer 19 gånger i hans bok) och har en uttalad ansvarskänsla för skapelsen. Inte minst har kyrkan en roll att spela i det andliga uppvaknande som krävs och som ”tvingar oss att möta några av de djupaste och svåraste frågorna om oss själva”, som han skriver i förordet.

När vi inte är konsumenter, vilka är vi då? Om vi i framtiden inte längre kan göra det vi finner meningsfullt – för Björn Wiman kan det handla om att åka skidor – vad är då meningen?

– Människor längtar inte bara efter att bli av med klimatkrisens hot utan också efter en djupare mening med tillvaron. Kyrkan kan fylla det tomrum som finns hos många människor. Kom ut i samhället och kommunicera kring det här! Kyrkan behöver ta sig själv, sitt språk, sin egen erfarenhet och kunskap på allvar. I det här läget är det en stor tillgång att våga vara religiös, helt enkelt.

Björn Wiman kan låta som en korsning mellan politiker och botgöringspredikant, men han säger bestämt nej till båda rollerna. Och förresten är han enligt egen utsago "ingen mönstergosse":

– Jag är inte nere på noll utsläpp, inte ens i närheten. Men jag har ju fått den här skärvan i ögat, och den har fått mig att agera på ett annorlunda sätt i en mängd konkreta situationer. Jag har till exempel allt svårare att äta kött men gör det fortfarande hemma därför att mina barn tycker det är gott. Jag kör elbil, inte därför att jag har nån illusion om att elbilar är framtiden utan därför att jag inte skulle kunna se mig själv i ögonen om jag gjorde på något annat sätt.

Det handlar om en process för både individen och kollektivet, betonar Björn Wiman.

– Det jag tror lamslår många är tanken att "jag har ett bra liv i dag och ska jag nu över en natt flytta ut till en jordkula och äta kall potatis som jag själv odlar?" Det känns inte realistiskt och det är inte heller så det kommer att gå till.

Det han ännu inte skrivit någon krönika om (men det kanske kommer) är vilka konkreta förändringar forskare ser framför sig när det gäller att bygga ett hållbart samhälle. Det handlar inte om att svensken ska slungas tillbaka till stenåldern – men kanske till 70-talet. Det vill säga en anständig bostad, möjligen en bil, en flygresa utomlands vart annat år och ett väsentligt minskat köttätande.

Människor måste få hjälp att göra rätt och att ta sig ur vanmakten. Så varför ingen politiker ännu har formulerat en realistisk vision för nedtrappning, det har Björn Wiman svårt att förstå och det säger han med hetta i rösten.

Men det finns mer som upprör honom i det politiska klimatet, och det handlar om den koppling mellan högerpopulism och klimatförnekelse som han ser hos exempelvis Donald Trump och den tillträdande brasilianske presidenten Jair Bolsonaro. Högerpopulister och högernationalister har en hel lista med sånt de föraktar, menar Björn Wiman och räknar upp kvinnor, pk-människor, vänstern, etablerade medier, evidensbaserad kunskap samt själva skapelsen.

– Det här föraktet har djupa idéhistoriska rötter till den grundläggande 1600-talstanken att människan har rätt att dominera och exploatera naturen och att djuren är själlösa maskiner.

Om Björn Wiman känner ett kall i det rådande världsläget så är det till journalistiken. Och här kommer stororden in igen:

– Det saknas ett andligt ledarskap. Jag tror mig kunna bidra genom att dra mitt lilla strå till stacken. Att visa att vi faktiskt kan och måste prata om de här frågorna.

Brita Häll

Foto: Lars Rindeskog

lars.rindeskog@berlingmedia.se
NILS RONQUIST

Avdunstningen är naturens kylare, det vill säga när energirika vattenmolekyler förångas eller avdunsta kyls omgivningen ned. För att avdunsta 1 liter vatten åtgår det 2.45 MJ. Drivkraften för avdunstning är just skillnaden mellan marken, växten och atmosfären. Värme/kyla vill uppnå utjämning.
Regnskogen har många funktioner. En funktion är som vattenreglerare. Regnskogen tar upp stora mängder nederbörd för egen räkning och andas ut eller rättare låter överskottet avdunsta. Skövlas regnskog ökar vi överskottet av "fritt"vatten och vi får störtregn, vilket medför stora okontrollerade översvämningar. Idag har vi skövlat bort ungefär hälften av jordens ursprungliga areal av regnskog. Regnet får fritt fram i vissa områden och torka i andra.
När regnskogen lever tar den dessutom upp stora mängder koldioxid för sin tillväxt. Är det inte vårt ansvar att skydda regnskog och öka arealerna återigen? Allt sker av snöd vinnings skull.
Debatten borde till en början handla om ett återställande av förutsättningarna. Orsakssammanhanget är viktigt för att kunna åtgärda problem.

50

Lediga jobb

LEDIGA JOBB

Härnösands stift
Uppsala stift
Stockholms stift
Strängnäs stift
Lunds stift
Linköpings stift
Västerås stift
Västerås stift