Söderblom och Strindberg möts på scenen

De var två giganter i det tidiga 1900-talets Sverige. Men författaren August Strindberg och ärkebiskop Nathan Söderblom träffades aldrig. Det får de göra nu, med hjälp av skådespelarna Christopher Rasimus och Tobias Ulfvebrand.  Foto: Marcus Gustafsson

Teologisk teater är bästa sättet att förkunna. Det menar teamet bakom ”Drömmen om fred”, en nyskriven pjäs om Nathan Söderblom och August Strindberg som uruppförs under Ekumeniska veckan. 

Nathan Söderblom, det vill säga skådespelaren Tobias Ulfvebrand, sitter på ett tåg, det vill säga en stol i Söderledskyrkan.

Det är repetition av det nyskrivna kammarspelet Drömmen om fred.

Stämningen är som titeln antyder, drömlik. I öppningsscenen har recitatören Sabina Koij presenterat premisserna. ”Allt är möjligt och allt är sannolikt. Tid och rum existerar inte”, lyder hennes replik.

Bredvid Nathan Söderblom står August Strindberg. Han spelas av Christopher Rasimus, som för rollens skull odlar mustasch. Han håller ett krucifix ömt mot bröstet. 

Verkligehet möter fantasi

Pjäsen kombinerar fakta med fantasi. Nathan Söderblom och August Strindberg möttes ­aldrig i verkligheten men hade trots det en del med varandra att göra. De hade brevkontakt, Söderblom hjälpte Strindberg då han var i trångmål under sin tid i Paris och då Söderblom själv var sjömanspräst i Frankrike. 

Skådespelarna Christopher Rasimus och Tobias Ulfvebrand gestaltar Strindberg och Söderblom. Foto: Marcus Gustafsson

Det var också Nathan Söderblom som begravde August Strindberg den 19 maj 1912. 

Men ärkebiskopen kunde inte vara med vid minnesstunden på Grand hôtel efteråt. Han skulle med tåget till Karlstad. 

Föreställningen utspelar sig just denna dag. Nathan Söderblom har klivit på tåget och faller i sömn av dess rytm och möter i drömmen August Strindberg, varpå en dialog om livet och tidens konflikter utspelar sig – ett Europa precis före första världskrigets utbrott.

Selma Lagerlöf dyker upp

Vid repetitionen sitter manusförfattaren och regissören Dag Lindberg riktad mot skådespelarna. Han härmar ljudet av ett tåg. 

Tänk på dunket som en vaggsång, säger Dag Lindberg.

Tobias Ulfvebrands Nathan Söderblom ”somnar”.

Vi låter det ta ett tag, bara för känslans skull, säger Dag Lindberg, innan han ger klartecken till nästa replik. 

Selma Lagerlöf dyker plötsligt upp i manuset. Dag Lindberg börjar prata värmländska, vilket roar ensemblen. 

Men snart blir det allvar igen. Christopher Rasimus August Strindberg sätter tonen:

 Tobias Ulfvebrand gestaltar Nathan Söderblom under en drömlik tågresa. Foto: Marcus Gustafsson

Nationerna hetsar varandra som attackhundar. De olika kyrkorna springer efter.

Därmed är diskussionen mellan den store ärkebiskopen och den store författaren i gång. ”Det finns en levande Gud och jag kan bevisa det genom religionshistorien”, säger Nathan Söderblom, varpå August Strindberg kontrar: ”Kan den levande guden hjälpa även när världen dränks i blod?”

Premiär under Ekumeniska veckan

Drömmen om fred är Dag Lindbergs senaste pjäs. Som ung drogs han mellan prästyrket och tea­tern. Det förstnämnda drog längsta strået och i dag är han präst i Farsta församling. ­Parallellt med prästrollen har han fortsatt att odla sitt teaterintresse. Dag Lindberg har jobbat med passionsspel och gjort kyrkliga teateruppsättningar i samband med Strindbergsåret 2012 och reformationsjubileet 2017, bland mycket annat.

Samarbetet med Stockholms domkyrkoförsamling – Drömmen om fred kommer ha premiär i Storkyrkan under Ekumeniska veckan – är en naturlig matchning. Här finns en gedigen kyrkospelstradition och en vana att använda teatern som teologiskt redskap.

Sabina Koij, som förutom att vara recitatör även spelar Nathan Söderbloms hustru Anna i den kommande pjäsen, är präst i domkyrkoförsamlingen och en av dem som under många år fört traditionen vidare:

För mig är teatern ett sätt att bearbeta de stora existentiella frågorna och fördjupa de bibliska berättelserna.

I dramatiken går det att ifrågasätta

Dramatiken är kanske det bästa sättet att förkunna, säger hon. 

Gestaltningen skapar en stark överenskommelse mellan publiken och dem som spelar.

Nathan Söderblom har något att säga oss som lever i en orolig värld, tycker regissören och manusförfattaren Dag Lindberg (till vänster). Foto: Marcus Gustafsson

Den erbjuder också särskilda möjligheter, menar Sabina Koij:

När man står som präst i en predikstol råder vissa självklara ramar. I dramatiken kan man ifrågasätta hur mycket som helst. För mig som har behov av en kritisk ingång till teologin är det otroligt värdefullt.

Dag Lindberg pekar på miljöns inverkan. Teaterrummet är en black board man fyller från scratch, kyrkorummet är givet. Det är inte bara en begränsning, menar han. Kyrkorummet kommer med en alldeles särskild ”wow-effekt”.

När Olof Hartman utvecklade kyrkospelet på 1950- och 1960-talet var han noga med att det var en form av gudstjänst med liturgiska lagar. Vi leker lite mer fritt, men förhåller oss ändå till rummets laddning. 

En intressant karaktär

De gläds båda åt att just nu få vara just här, i Storkyrkan, där så mycket utspelade sig för hundra år sedan under Stockholms­mötet 1925. 

Också som karaktär är Nathan Söderblom intressant, konstaterar Sabina Koij och beskriver en personlighet där en tydlig nervighet kombineras med vilja och driv. 

Hans personliga historia väcker många frågor om vad det är för människa som krävs för att åstadkomma det här jättemötet under en tid där det varken fanns mobiltelefoner eller mejl. Administrationen var helt överväldigande och krävde tusentals brev.

"Inom dramatiken kan man ifrågasätta hur mycket som helst. För mig som har behov av en kritisk ingång till teologin är det otroligt värdefullt”, säger prästen Sabina Koij som också är recitatör. Foto: Marcus Gustafsson

Dag Lindberg vill med sitt ­manus diskutera relationen mellan den stora och den lilla freden. ­Nathan Söderblom verkade på den internationella scenen och spände bågen hårt i sin strävan efter fred mellan kyrkorna och i världen. Det kunde innebära påfrestningar när det kom till den lilla freden, bland familj och vänner. 

Samma sak gäller Strindberg och hans nära relationer. I pjäsen vill jag samtidigt visa på utveckling och försoning. Nathan Söderblom var en mystiker. För honom kom freden inifrån, från hjärtat.

Hopp och förtvivlan genom historien

Liksom pjäsens resa är en metafor bär drömtemat på ett budskap: Tiden är knapp, det är dags att vakna. Stämningen nu och då är kusligt lika, säger Dag Lindberg och påminner om hur ­Nathan Söderblom förfärades över att kyrkorna i de olika länderna deltog i hetsen. 

Det kan man se nu också, i hur den ryskortodoxa kyrkan stöttar Putin. Samtidigt finns exempel på hur kyrkan tränger igenom som en motröst.

 Pjäsen Drömmen om fred ges i Själakoret i Storkyrkan den 17–19 augusti samt den 21 och 22 augusti i Söderledskyrkan, Farsta Foto: Marcus Gustafsson

Vad tror ni att Nathan Söderblom hade sagt om han levt idag? 

Jag tror han hade sagt vi måste mötas. Han trodde starkt på kraften i mötet mellan fiender. Det finns en passage som beskriver mötet i Stockholm 1925, när Nathan Söderblom ser tyskar och fransmän gå gemensamt till nattvardsbordet. Representanter från länder där man tidigare skjutit varandra gick sida vid sida, säger Dag Lindberg.

Sabina Koij pekar på hur hoppet och förtvivlan alltid löpt som en sammantvinnad tråd genom historien.

Vi krigar och bekämpar varandra. Ändå fortsätter vi som mänsklighet att tro på försoning och fred. Jag tycker att det är fantastiskt att vi inte gett upp.

Fakta: Drömmen om fred

Kammarspel om Nathan Söder­blom och Stockholmsmötet 1925.

Föreställningen ges den 17–19 augusti i Själakoret i ­Storkyrkan (platsbokning krävs) samt den 21 och 22 ­augusti i Söderledskyrkan, Farsta.

Pjäsen är skriven och regisserad av Dag Lindberg. Övriga medverkande: Sabina Koij, ­Tobias Ulfvebrand, Christopher Rasimus, Kristina Ljunggren, Ivar Koij, Anja Koij.

Arrangörer är Domkyrkoförsamlingen, Farsta församling samt Stockholms stift.

Under ekumeniska veckan ges även Det befriande tvånget – ett spel om Nathan Söderblom och freden. Föreställningen, som hade urpremiär 2024, framförs av Lunds stifts kyrkospel den 23 augusti i Högalidskyrkan i Stockholm.

Kristina Lindh

Prenumerera på Nyhetsbrev

0 Kommentarer

LÄGG TILL NY KOMMENTAR

Du måste vara inloggad för att kommentera. Klicka här för att logga in.