– Vi kan visa att utanförskap inte måste leda till ghettokultur.
Hon är direktor på Judisk Kultur i Sverige, ett forum som arrangerar kulturprogram inom en rad områden. Senast har man haft tema Judisk vår, med rubriker som Rörlighet, Ord och Minne. Programpunkterna har genomförts på etablerade kulturinstitutioner som Dramaten och Berns.
Säkerhetsfrågorna har legat högt på agendan.

– Efter attentatet i Köpenhamn tänkte jag någon gång att nu avbokar jag. Då sa säkerhetspolisen ”Gör inte det, det ger en väldigt felaktig signal att ett judiskt arrangemang ställs in”. Jag blev glad och stärkt av deras inställning.

Lizzie Oved Scheja är ­oroad över antisemitismen. Kulturen ska vara fri och orädd. Främlingsfientligheten skapar motsatsen. Det gäller att stå upp för öppenheten i samtal och i möten. Lätt på pappret, ibland svårare i praktiken.
– Som jude har man alltid det förflutna. Men man måste göra något med det i dag. Sträcka ut handen till andra grupper och dela med sig av erfarenheten. Det är viktigt med program som inte bara riktar sig mot den judiska gruppen.

Den judiska kulturen har mycket att både försvara och bidra med i ett samhälle som sluter sig, säger hon. Den är inte så mycket en viss typ av film eller musik som en anda. En hållning präglad av ifråga­sättande, debatt och läsning. Och av en stark relation till texter.

Hon citerar en av vårens gäster, den franske filosofen BernardHenri Lévy, som talade om hur man genom att stå upp för den judiska samtalstraditionen kan stärka och bemyndiga de moderata krafterna inom andra religioner. Debatt som motkraft till religiös radikalisering.
– Jag är i grunden inte orolig för den judiska kulturen. Den är levande och vital. Men det finns en allvarlig känsla av förändring i samhället. Europa genomgår sociala och kulturella demografiska omvandlingar. Vi tror att mångfald är bra och leder till kreativitet. Men man måste ta hand om spänningarna. Man kan inte bara kalla det ”multikulti” och tro att allt ordnar sig.

I centrum för diskussionen om kultur, religion och främlingsfientlighet står frågan om yttrande­frihetens gränser. Lizzie Oved Scheja har som många and­ra attentatet på Charlie Hébdo i färskt minne.

Konsten måste få experimentera, vara störande, politisk och provokativ, säger hon. Men provokationen får inte vara självändamål, då är den enbart populistisk. Bland judar finns en växande rädsla för att takhöjden sänks i den fria konstens namn. Hon nämner det uppmärksammade verket Snövit och sanningens ansikte av den propalestinske konstnären Dror Feiler, som ställdes ut på Historiska museet i Stockholm 2004.
– Den sårade många judar. Samtidigt får aldrig den som känner sig kränkt diktera konstens villkor. Det är en utmaning till alla som arbetar i spänningsfältet religion och kultur.