Bok: Stoft, Lars Norén, Bonniers.

Lars Norén är en av våra mest internationellt uppmärksammade nu levande författare. Inte minst i rollen som dramatiker. Han är också lyriker, och hans senaste diktsamling har fått titeln Stoft. Stoft är för Norén ”en död människas allt efterlämnade”, det i tillvaron som inte har verkligt liv, ”dammet efter den som har gett sig hastigt iväg”.

I det perspektivet ter sig också det egna författarskapet som något futilt: ”Jag skriver små böcker av skugga”. Kung Salomo skulle sagt: ”Fåfängligheters fåfänglighet.” Det var så långt han nådde med mänsklig vishet.

Finns det inget mer för Lars Norén? Kanske ”Gud som en tanke”. Ur en människas död kan ett liv hämtas, försvinnandet är inte längre ett försvinnande. Det finns ett hem bortom allt. Lars Norén skriver: ” ... när jag faller jag hem”. Det finns ett ljus i mörkret, ”Ljuset som håller allt existerande samman”.

Några namn återkommer då och då. Ett av dem är Simone Weil. I några intensiva rader skriver Lars Norén om sin beröring med henne, genom ”det slaktade lammet, som blöder sedan begynnelsen, det som reser sig på sina ben igen för att från ovan åter bli slaktat”. Det är en kraftfull bild – både av nattvarden och av hela tillvarons smärta, som Kristus delar. Är det så Lars Norén menar?

Den estniske diktaren Jaan Kross gav svaret på en sådan fråga, när han sade: ”Varför skulle man över huvud taget dikta, om man inte sade mer än man själv visste?”. Det slaktade lammet är emellertid inte där som en grundton, bara som en glimt. Norén beskriver sig själv som ”ständigt besökt av den som avlägsnar sig”. Han både har och strävar mot den verklighet han kallar sitt hem: ”Jag har kommit hem trots att jag längtar dit – ”.

Det finns ännu ett släktskap mellan Noréns diktning och Salomos vishet. Det är vardagsglädjen. I Noréns liv är det barnen, som ständigt förmedlar denna glädje, ”strålande av klarhet”, ”det glada budskapet”. Det finns knappast någon annan diktare, som förmått att så varmt gestalta barnens glädje och glädjen i barnen. Lars Norén gör själv vad han uppmanar oss till: ”Kasta det ljus du har kvar över det du älskar ...”. I mötet med barnen befinner han sig verkligen ”vid gränsen mellan det ändligas och det oändligas skönhet”. Kanske är det ur mötet med barnen han äger sin visshet: ” ... det finns en oändlighet mitt ibland oss ...”

Det näst sista avsnittet i Stoft är en vandring genom Inferno. Också där finns det ”minnen från en helig depå”, men i Inferno är det för sent. Där gör det bara ont att lyfta fram dem. Men Lars Norén stannar inte där. Med en biblisk bild vill han ”i någon mån hoppas på det torra fikonträdet”. Hans slutord är: ”En dag kommer alla att finna att de inte är hemma.”