Duktighetsnormen - både lockelse och tvångströja

Paul Bradbury

Att göra sitt bästa skänker mening. Men det kan också leda till utbrändhet.

Kyrkans Tidning skriver om prestationssamhällets faror: Kärlekstörsten. Uppmärksamhetssuget. Och drömmen om det lyckade livet.

Pandemin är här och känslolivet har två huvudlägen. Det ena är svart och handlar om oro och förtvivlan. Inför världen i stort eller över situationen för mig och mina närmaste.

Det andra läget är grått och handlar om leda. Tvåsiffrigt antal veckor i social distansering får inte bara de extroverta att klättra på väggarna. Många längtar desperat till det rörliga, aktiva livet.

Under ytan bubblar samtidigt en annan sinnesstämning. En lättnad. De som kan jobba hemifrån har visserligen ett beting att utföra men upplever att arbetspressen minskar. Plötsligt blir den oredigerade vardagen synlig. På zoomsmötet, där kollegernas röriga vardagsrum skymtar i bakgrunden. På sociala medier, där influerarnas glamourösa bilder försvunnit till förmån för en b-kändis som målar staket.

Det råder helt enkelt paus.

Det är skönt. Men det gör också tydligt hur djupt präglade vi är av inre och yttre förväntningar på att leverera, antingen det gäller jobbet, hemmet eller umgänget. Som ett brev på posten väcks därför frågan: Hur lever jag egentligen?

Det som utmärker vår tid är en underliggande norm där man oreflekterat försöker prestera och vill visa upp sin prestation på nästan alla livets områden. Vi har fått ett slags arbetslinje även på fritiden.

I författaren och journalisten Adam Svanells fall krävdes ingen pandemi för att frågan skulle uppstå. Men det krävdes en utbrändhet, utlöst av en lång tids press både i jobbet och i ett eget skrivprojekt. Han har just kommit ut med boken Anonyma prestationister – en historia om stress, som varvar hans egen biografiska berättelse med utblick på samhället nu och då.

– Det som utmärker vår tid är en underliggande norm där man oreflekterat försöker prestera och vill visa upp sin prestation på nästan alla livets områden. Vi har fått ett slags arbetslinje även på fritiden, säger Adam Svanell.

Trots att han skrivit en hel bok i ämnet står han fortfarande lätt frågande inför varför han själv blev en prestationist. Några orsaker har han hittat. Bakgrund och uppväxt är en.

Adam Svanell växte upp med en mamma som var lärare och en pappa som var sjukhusdirektör, båda högpresterande. Familjen var aktiv i pingstkyrkan och båda föräldrarna fostrade inom den frikyrkliga kulturen.

– Det kan vara en ganska skulddriven värld, en plikt- och duktighetskultur.

I efterhand kan han se spåren från ”den weberska kristna andan”, som i frikyrkans fall tagit sig uttryck i stark entreprenörsanda och i idealet om ett inre driv. Som hans pappa någon gång sade: ”Hur mycket man än engagerade sig kunde man ändå alltid bli en bättre kristen”.

Foto: Johanna Hanno

Med åldern blev Adam Svanell likadan själv. Inte i religiös bemärkelse. Men han ville vara duktig på nästan allting.

Ändå faller hans bakgrund utanför ramen för vad som brukar ses som prestationismens grundorsak. Den om att prestation är vägen till kärlek.

– Jag behövde inte alls visa mig duktig för att få kärlek. Tvärtom var mina föräldrar tillåtande. I mitt fall handlar det snarare om inlärning, jag tog efter deras beteende.

En annan faktor var uppmärksamhetstörst. Även den kan kopplas till religionen, tror Adam Svanell.

– Kyrkans pliktetik gör att den högpresterande upplever mening genom att drivas av ett högre ideal om att göra gott för andra. Men jag är inte troende utan befinner mig i den avförtrollade världen där religionen ersatts av självets religion. Att rikta sitt driv mot att bara söka bekräftelse – det är inte så långsökt att det leder till ohälsa.

Adam Svanell är mån om att balansera de strukturella orsakerna med de individuella. Han betonar att stress och prestationism inte är samma sak och att den ökande utbrändheten inte kan förklaras av att människor på individnivå är beroende av prestation.

Det hindrar inte att vissa branscher är präglade av en yrkesidentitet som bygger på upplevelsen av kall. Under en period deltog han i en samtalsgrupp för utbrända. Där fanns flera personer som arbetade inom vården, en sektor drabbad av nedskärningar.

– De hade arbeten där de kände kall, men saknade resurser att göra så bra ifrån sig som de ville.

Som journalist i en krisbransch kände han igen sig i det.

Idén om kall, eller kallelse, är stark i kyrkliga sammanhang. Likaså tanken att förvalta sitt pund. Och på ett allmänmänskligt plan är det djupt meningsfullt att vara verksam och känna att man gör sitt bästa. Frågan är var gränsen går där det som är meningsfullt blir destruktivt.

– Jag har inget bra svar på det, men instämmer i att man ibland talar om stress som om varenda ansträngning skulle vara negativt laddad. Jag fick i uppgift av psykologen att öva mig i att bli dålig på saker, som att skriva medvetet slarvigt. Det kändes inte som rätt väg för mig. Mitt sätt har i stället blivit att försöka fokusera på processen, inte på resultatet.

I teorin är det lätt att omfamna tanken om att människan har ett värde oavsett prestation. I praktiken är det svårare. I synnerhet när idealet om att leverera är så genomsyrande. Visst finns motsatta budskap som uppmanar till att ta det lugnt, men Adam Svanell ser dem som undantagen som bekräftar regeln.

I boken skriver han om Framgångspodden, där värden Alexander Pärleros och hans gäst Isabella Löwengrip i ett avsnitt diskuterar ett citat av Petter Stordalen: ”Du är inte bättre än din senaste prestation”.

– Det tyckte jag var grymt att höra. Det finns något brutalt i det där, att man aldrig ska kunna vila, inte ens om man är en rik och känd entreprenör.

I dag hade Isabella Löwengrip sannolikt sagt något annat. Efter att i femton år ha varit en av Sveriges största entreprenörer och influerare var hon för några månader sedan nära att förlora hela sitt bolag. I en intervju i Sveriges radio berättade hon nyligen om den livshotande depression som följde med krisen. Om elbehandlingen, självmordstankarna och oron för att misslyckas.

Fakta: Adam Svanell

Journalist och författare som skrivit boken Anonyma prestationister – en historia om stress (Albert Bonniers förlag)

En annan som varit på prestationismens botten är Gabriel Wikström. 2017 var han folkhälsominister när han för andra gången i sitt liv gick in i väggen. Nu är han tillbaka i rollen som nationell samordnare för Agenda 2030, en satsning med syfte att hitta lösningar på stressproblematiken.

Gabriel Wikström pekar i en DN-intervju ut rädslan för att be om hjälp och oron över omvärldens dom som orsaker till att det kunde gå så långt i hans eget fall: ”Vad kommer folk tro, kommer de tro att jag inte klarar av mina uppdrag?”

Svag. Misslyckad. Prestationismen visar inte bara vilka ideal som gäller utan också vad som skrämmer mest. Även den som från början upplevt villkorslös kärlek styrs mot en människosyn som säger att misslyckandet eller den uteblivna prestationen gör mig mindre värd att älskas.

Som en följd blir det också svårare att tycka om sig själv. Den förmildrande blicken på de tillkortakommanden som tillhör allas liv försvinner.

Ett sätt att ta sig ur prestationismens onda cirkel är att försöka sörja i stället för att döma. Sorgen erkänner min mänsklighet. Den döljer inte det faktum att jag inte nådde mina mål, men till skillnad från självdömandet visar sorgen att de uppställda målen inte tog hänsyn till livets inneboende brist.

Sorgen får normen om framgång att krackelera och påminner om att det i själva verket är känslan av tillkortakommande som är det normala. Misslyckandet gör mig därför inte ensam utan drar mig tvärtom in i det mänskligas gemenskap.

Sorgen tar också udden av skammen, prestationismens ständiga följeslagare.

Dold för världen, bakom ett skyddande skägg och en nerdragen keps. Så levde Joachim Berner när skammen var som värst. På 1990-talet hade han stått på toppen som chefredaktör och vd för Dagens Nyheter. En mediebranschens guldgosse som tagit ständiga kliv uppåt från starten vid Göteborgs tidningar och radio.

När han tog ytterligare ett steg och blev chefredaktör för Expressen fick karriären ett snabbt slut. Strategiska felbedömningar gjorde att Joachim Berner lämnade jobbet. Han fälldes också, som ansvarig utgivare, för en uppmärksammad löpsedel och förlorade därefter en utlovad tjänst som VD för Sveriges radio efter rykten om att han tidigare skulle ha trakasserat en kvinnlig medarbetare.

Det var skamfullt för mig. Jag är uppvuxen med storasystrar som är barn av 68-rörelsen. Var man inte ateist var man dum i huvudet. Men jag kände mig lockad av kyrkan, där fann jag en miljö där man är älskad för den man är.

Många år har gått sedan dess. Men sviterna av fallet känns än, liksom reflexen att prestera: ”Jag känner den när vi pratar nu, att jag vill prestera bra i den här intervjun”, säger han.

Reflexen tränades tidigt, under uppväxten i en framgångsrik företagarfamilj.

– Jag skulle ta över verksamheten, jag fostrades i att prestera. Samtidigt ville jag göra en annan karriär än min pappa, det blev ytterligare en drivkraft. Jag trodde länge att det enda sättet att vara älskad är att prestera.

Precis som i Adam Svanells fall kombinerades en prestationsinriktad uppväxtkultur med behovet att synas.

– Fåfängan var en stark motor. Jag var upptagen av att vara ung och lovande, jag fick strålkastaren på mig och njöt av det. På ett djupare plan handlar det om att jag ville visa mig duktig för mina föräldrar. Trots att far är död sedan tjugo år är jag inte fri från det. Frågan finns fortfarande – duger jag?

Prestationismen gällde inte bara jobbet. Bostad, utbildning, utseende, vänkrets … på livets alla områden ville Joachim Berner leva upp till bilden av framgång.

Foto: Thron Ullberg

Sedan ett antal år är skägget och kepsen borta. Kalendern fylls av styrelseuppdrag. Men bostaden är mindre, vänkretsen delvis en annan.

I fjol kom boken om hans uppgång och fall, Den förlorade sonen. Vägen tillbaka har varit en omvälvande inre process, säger Joachim Berner. Han har alltid varit intresserad av psykologi och gått terapi. Under krisbearbetningen började han söka sig till kyrkan.

– Det var skamfullt för mig. Jag är uppvuxen med storasystrar som är barn av 68-rörelsen. Var man inte ateist var man dum i huvudet. Men jag kände mig lockad av kyrkan, där fann jag en miljö där man är älskad för den man är.

Nog finns det en kyrklig prestationskultur, konstaterar Joachim Berner. Han sitter i styrelsen för nystartade Kontempel i Stockholm. Det är lätt att fångas av viljan att prestera en kyrka som drar fulla hus och som är progressiv. Han märker att han få se upp med gamla prestationsmönster i sin nya roll.

– Jag vill inte att Kontempel ska bli en del av min karriär. Min drivkraft är glädjen i att få vara med och skapa något nytt.

Kan prestationen bli en gud?

– Absolut. Om det är söndag går jag gärna upp tidigt och springer, då kan jag slappna av resten av dagen för då har jag presterat. Jag mår dåligt om jag inte gjort något bra av dagen.

Prestationismen får mycket skit. Och ska så ha, tycker Joachim Berner. Men man måste också se att viljan att prestera för gott med sig. Stark drivkraft leder inte bara till missbruk utan till att företag skapar arbetstillfällen, exempelvis.

Den kan också leda till självständighet.

– Oberoende och värdighet är viktigt för mig, det ska mycket till innan jag bryter mina grundläggande värderingar. I dag har jag lämnat sammanhang som varit ekonomiskt gynnsamma efter som jag inte delat värderingarna. För att prestera saker man tycker är bra krävs ett oberoende.

Fakta: Joachim Berner

Industriell rådgivare, styrelseordförande i ett antal olika bolag och författare som skrivit boken Den förlorade sonen. Bakslag, framgång, bokslut (Mondial)

Taggar:

Kultur

Kristina Lindh

50

Lediga jobb

LEDIGA JOBB

Härnösands stift
Uppsala stift
Stockholms stift
Strängnäs stift
Lunds stift
Linköpings stift
Västerås stift
Västerås stift