En glimt av mening i likfabriken

Det är en film om en tillvaro där alla normala riktmärken är satta ur spel och där vardagssysslorna för huvudpersonen Saul Ausländer består i att fösa folk rakt in i döden och sedan skyffla upp resterna.

Varje grotesk scen ackompanjeras av vrålet från den tyska ordningsmakten, ett ständigt närvarande ljudfilter, precis som dånet från gasugnarna, dunket från tågskarvar, skriken från offren, fotsteg i grus och aska. Det blir vardag det också, för de luggslitna män som trampar fram och tillbaka mellan krematorium, bårhus, likgropar och baracker i dödslägret Auschwitz-Birkenau.

Till slut blir det vardag för mig som åskådare med. Det är på något sätt action i Auschwitzmiljö, om uttrycket tillåts. Handlingen utspelas i krigets slutskede och tempot i likfabriken skruvas hela tiden upp.

Men det är en action som ändå pågår i bakgrunden, ett helvete vi slipper konfronteras med i detalj. Saul Ausländer, spelad av Géza Röhrig, lever mitt i stormens öga. Han och hans kamrater i Sonderkommandot arbetar sida vid sida med att föra sitt folk mot en säker död. För detta får de leva – en tid.

Saul själv har lyckats klara sig i fyra månader, en evighetslång livsuppehållande tjänst. Han är en överlevare som utan att röra en muskel lyssnar till dödsskriken från gaskamrarna, medan han tömmer omklädningsrummet på kvarlämnade värdesaker och sedan forslar liken till bränning.

Avskydda av alla, för att de går övermaktens ärenden, har de bara varandra, och knappt det. Brutalitet smittar och de tyska lägerkommendanterna är långt borta, i en annan verklighet.

Låter det sentimentalt? Det är det inte det minsta. Tvärtom har László Nemes så konsekvent undvikit alla smetiga Hollywoodgrepp att det ibland känns svårt att relatera till en verklighet som biopubliken inte har någon förstahandsinformation om.

Vi betraktar Saul, men vi lever inte med honom. Står inte vid hans sida i helvetet. Kanske är det lika bra. Kanske är det enda sättet att ta till sig denna film när den tar steget från det breda berättandet in i det djupt personliga. Steget kommer i form av en pojke som lever när gaskammarens dörrar öppnas. Om det verkligen är Sauls son vet vi inte. Det spelar ingen roll. Att han snart dör spelar heller ingen roll, för denna smala pojkkropp blir till en symbol för det sista unset av mänsklighet och kärlek hos Saul.

Livet, och religionen, får mening igen. Saul måste finna en rabbi, som inte har gett upp, en som vågar läsa en kadish, dödsmässa, över pojken. Han måste gömma undan liket för att förhindra den obduktion som ska förklara varför han – nästan – överlevde gaskammaren.

Saul handlingar är absurda. Han utsätter både sig själv och sina medfångar för livsfara. Å andra sidan ska de ju alla dö, mycket snart. Och Saul tycks egentligen inte ha något val. Alla rädslor har redan tagits ifrån honom, och de sista dagarna av liv fylls av mening mitt i lidandet.

Till slut landar vi i de stora frågorna, om livet och döden, om skuld och frihet. Och om vad som egentligen gör livet meningsfullt.