En ordets man som talar väl om tystnaden

Tomas Sjödins bok om tystnad handlar delvis om bönen, den tysta och avsiktslösa. Foto: Mikael M Johansson

Tystnad, närvaro och lyssnande träder fram som livsnödvändiga i vår tid.

Lena Sjöstrand recenserar Tomas Sjödins senaste bok.

Tomas Sjödin är i mångt och mycket en ordets man. Författare till flera uppskattade böcker, krönikör, pastor i Smyrnakyrkan i Göteborg, sommar- och vinterpratare i Sveriges radio och en av dem vi möter i Tankar för dagen. Nu har han skrivit en bok om tystnad. Hur kan det komma sig?

I boken beskriver han en lång längtan efter tystnaden. Vändpunkten kommer när han sitter i trappan i Göteborgs stadsbibliotek och bläddrar i Per-Anders Hellqvists bok Ton och tystnad. Han stannar upp inför dessa rader och inser skillnaden mellan tystnad och tomhet:

”Tystnaden är inget noll-tillstånd. Tystnaden är innehållsrik. Vad som sker i tystnaden är att en tjock filt lyfts bort från vår akustiska vardagsmiljö; vi blir varse det oanade, rika som finns därunder, såsom undervattenssimmaren möter havsbottens mirakel.”

För Tomas Sjödin är det en poäng att han som utåtriktad och social skriver om tystnaden. Hans egen erfarenhet är att det kan vara bra att söka upp tystnaden också när man inte har fallenhet för den. Att söka en tystnadsförtöjning.

Ensamheten, landskapet, tystnaden och mötena med de tre han söker sig till gör att boken blir något mer och annat än en böneskola. Här finns hunger, längtan och passion.

Han skriver: ”Jag tror på allvar att den återskapade yttre och inre tystnaden kan vara räddningen för våra liv och vår framtid.”

I boken knyts tystnad och bön samman. Sjödin sörjer över att många människor tycks förkasta bönen för att de av representanter för kyrkor och samfund fått en alltför snäv bild av vad bön är. Något för de redan fromma, något stelt och exklusivt.

För författaren är tystnaden en väg till bönen. En bön i sig. Han vill värna den avsiktslösa bönen, umgänget med Gud, närvaron där den bedjande inte kräver något av Gud. Där bönen inte nödvändigtvis ska leda till något.

Här finns en spänning i Sjödins bok. När han lyfter fram alla goda effekter av tystnaden finns också en risk att tystnaden instrumentaliseras.

För den som vill ha hjälp att hitta en form för att integrera tystnaden och kanske även bönen i sitt liv delar Sjödin generöst med sig av sin egen praktik. Morgonen är hans tid.

Han har funnit en form som han upprepar. Rutin och disciplin är viktiga delar av ett böneliv. Som läsare får vi inspiration att utveckla våra rutiner.

Sjödin lyfter fram hur bönen är en kroppslig praktik. ”Andlig längtan är en fysisk åkomma”, skriver han. Att falla på knä är en handling han vill återupprätta. Med värme skriver han om människorna i sin barndom som bad sig ner i trägolvet i bönhuset.

Bön kan även vara dans. Den mår väl när den rymmer lekfullhet och ett stråk av humor. Samtidigt som bönen kan beskrivas med bilder av natt och mörker. Den håller i tider av depression och tomhet.

En kroppslig praktik som författaren utövar är resan. En genomgående berättelse i boken är den om hur Tomas Sjödin 2019 gör en resa till USA för att möta tre personer som betytt mycket för hans egen tro.

Ensamheten, landskapet, tystnaden och mötena med de tre han söker sig till gör att boken blir något mer och annat än en böneskola. Här finns hunger, längtan och passion.

När jag under den pågående pandemin läser om denna resa fylls jag av en märklig känsla av att detta var länge sedan. På den tiden när vi gjorde sådana resor.

Corona kommer konkret in i boken mot slutet. När den bryter ut befinner sig Sjödin på en kanarisk ö för att skriva. Hals över huvud måste han ge sig av hem innan flygen slutar gå.

Bokens innehåll tillhör på intet sätt en svunnen tid. Tvärtom. Den kraft som finns i tystnaden, den kallelse till närvaro och lyssnande som Tomas Sjödin vittnar om träder i läsningen fram som en livsnödvändig källa i vår tid.

Lena Sjöstrand

Fakta: Ny bok

Ljudet av tystnad

Tomas Sjödin

Libris