Maria Küchen skriver faktaspäckat – med en underton av längtan efter liv

”Att skriva är att väva.” Så formulerar Maria Küchen det i sin senaste bok. Foto: Håkan Lindgren

Med utgångspunkt från hemstaden Lund och de arkeologiska utgrävningar som görs där, alldeles utanför Maria Küchens hem, väver hon en inspirerande och annorlunda bokväv.

Gunilla Renöfält recenserar Jord och gudar.

I tonåren fick jag ett uppslagsverk i tre delar. I del två fanns på första uppslaget vågräta färgade fält över olika ämnen. Där fanns Politisk historia, Religion och idéer, Musik, Litteratur, Naturvetenskap och teknik. Och lodrät genom alla färgade fält, fanns Tiden.

Med 500-årskliv delades alla dessa vetenskaper in med smala streck, och så kunde man se – i västeuropeiskt perspektiv – vilka tekniska framsteg som gjordes när Bach levde, vilka de framstående författarna var när Marie Curie fick Nobelpriset och vilka kompositörer som då var i ropet.

Jag tänkte att när jag blir vuxen ska jag kunna allt det där. Då ska allting höra ihop och jag ska kunna hantera all denna fakta och all denna tid och då ska jag äntligen förstå. Naturligtvis kom jag aldrig till den punkten.

Ett lika ambitiöst anslag har Maria Küchen i sin senaste bok Jord och gudar. Med utgångspunkt från hemstaden Lund och de arkeologiska utgrävningar som görs där, alldeles utanför hennes hem, väver hon en inspirerande och annorlunda bokväv.

Hur kommer det sig att jag finner mig googla för att veta mer om torvhantering?

I sällskap av den okände mannen i graven, kallad X som i Xenos, främlingen från 1200-talet, en drömd 1100-talskvinna, Sigrid, och munken Mikael från 1300-talet, av fakta och citat i mängder, fantiserar och reflekterar författaren över vad det är att vara människa.

Küchen skriver själv: ”De är trådar hämtade ur olika tider, ur sanning och dröm. Den skrivandes skyttel för dem fram och tillbaka genom varpen tills bilderna av dem ingår i samma gobeläng. Att skriva är att väva.”

Vad är det för slags bok jag läser? Hur kommer det sig att jag finner mig googla för att veta mer om torvhantering, urgamla sädesslag och Charles Darwins besatthet av daggmaskar? Sådant är väl inte jag intresserad av?

Jag går stadsvandring i Lund efter författarens nämnda gator, kloster och spetälskehospital och åker ut till Uppåkra arkeologiska center i Küchens fotspår.

Det är som om författarens enorma kunskapstörst smittar av sig. Samtidigt blir jag lite trött. Inte riktigt alla inslag i väven ingår i samma gobeläng, tycks det mig. De olika faktaområdena är många fler än i min gamla uppslagsbok.

Som läsare följer jag de tre huvudpersonerna genom klosterväsende, arkeologi, osteologi, språk- och religionshistoria, liv och hunger, makt och maktlöshet. Och så deras förhållande till jord förstås, och allt den ger. Vad den är, har varit och skall varda.

Ändå är Jord och gudar ingen faktabok. Det som stannar kvar hos mig är den längtan efter liv och gemenskap som berättarjaget finner i sin drömska, ibland hallucinatoriska inlevelse i de döda. De sedan länge döda.

Jag hör en lite sorgsen ton ibland, minnet av en sorg och en ensamhet. När hon ”är som en plundrad grav”. ”Den där sommaren när jag var ledsen.”

Men de sedan länge döda får liv av Küchens skrivarhänder. Språket kallar livet fram, såsom i Bibelns skapelseberättelser. Kanske vill författaren svara på Guds fråga i Hesekiel 37:3: ”Människa, kan dessa ben få liv igen? Jag svarade: Herre, min Gud, det vet bara du.”

Gunilla Renöfält
Lärare i pastoralteologi vid Svenska kyrkans utbildningsinstitut

Fakta: Bok

Jord och gudar

Maria Küchen

Natur & Kultur

Taggar:

Litteratur