Recension. Rabin - den sista dagen är en lång, bitvis tungfotad dramadokumentär. En viktig bit nutidshistoria, som skulle komma mer till sin rätt i ett annat sammanhang än på vanliga biografer.
Film. ”Rabin – den sista dagen” i regi av Amos Gitai
Det finns ett före och ett efter. I de flesta människors liv, i politiska skeenden, i länders historia. Skotten i Dallas, mordet på Olof Palme, 9/11.
Mordet på den israeliske premiärministern Yitzhak Rabin, som sköts ihjäl för exakt 21 år sedan; den 4 november 1995, är också en sådan vattendelarna, både i israelisk politik och för fredshoppet, som dog tillsammans med honom.
I filmen Rabin - den sista dagen, som har premiär i Sverige idag, berättar filmaren Amos Gitai i en 2,5 timmar lång, bitvis tungfotad, dramadokumentär om bakgrund och orsak.
Det är en viktig bit nutidshistoria, som säkerligen skulle komma mer till sin rätt i ett annat sammanhang än på vanliga biografer.
Filmen inleds med en autentisk intervju med Simon Peresh, utrikesminister i Rabins regering. Redan då är det glest i bänkarna under pressvisningen och glesare blir det efter hand. För det här är en noggrant redovisande dramadokumentär, ingen insmickrande hjältestory, även om ingredienserna finns där.
Istället får vi ingående följa undersökningskommissionens förhör med polis, åklagare och säkerhetsansvariga efter mordet. Vittnesmål efter vittnesmål tröskas igenom i vad som ibland känns som realtid.
Det varvas med beskrivningen av vardagen i bosättningen där den högerextremistiske Yigal Amir finns, han som slutligen sköt.
Och till slut bildar alltihop ett mönster. Ett kaleidioskop av bilder och röster som tillsammans visar vad som händer i ett samhälle där politiker och aktivister piskar upp känslor för sina egna syften. För Rabin, den hyllade internationell hjälten och fredspristagaren som, tillsammans med PLO-ordförande Yassir Arafat, undertecknade fredsavtalet i Oslo 1993, utmålas nu i sitt hemland som en psykotisk landsförrädare.
Fanns det verkligen en judisk fatwa utfärdat mot Rabin, som gjorde honom till fritt villebråd? Inget går att bevisa, men samhällsklimatet var sådant att det möjligen bara var en tidsfråga innan något allvarligt hände.
Efter hoten, demonstrationerna och smädningarna mot Rabin var de vanliga reglerna sedan länge satta ur spel, och Yigal Amir bara ett av många offer för populistiska krafter.
Alltihop tog slut under en fredsdemonstration på ett torg i Tel Aviv. Mötet sågs som en kalkylerad risk, allvaret i situationen underskattades och Yitzhak Rabin bar aldrig skottsäker väst.
- Han trodde aldrig det kunde hända. Inte i Israel, där vi väl kunde ha olika åsikter, men ändå höll ihop. Jag trodde heller aldrig det kunde hända säger hans dotter Dania.
- Men vi har ett annat Israel nu.
Just därför blir den här filmen så viktig. Sänd den på SvT istället.
LÄGG TILL NY KOMMENTAR