Greider tycker att Svenska kyrkan borde svänga loss musikaliskt

Det är den förvirrande fas av säsongen då det där med årstid är svårbedömt. Göran Greider möter med vinterrock i lövsprickningen. 

Förvirringen blir knappast mindre vid kafébordet en stund senare, då ett lass skir björksly bärs in av personalen.

– Är det skolavslutning, undrar Göran Greider med en blick som tycks tvivla på både tid och rum. 

Till och med frukosten – en mazarin – är i upplösningstillstånd: 

– Strösslet ser ut som en tavla av Jackson Pollock, säger Göran Greider och håller upp kakan.

Musikhistoriens pärlor radas upp

Associationerna flyter helt enkelt fram på ett väldigt greiderskt vis, på samma sätt som de gör i hans nya bok Härifrån kommer musiken. 

I texter sorterade som sju satser i en symfoni placerar Göran Greider ut musikhistoriens pärlor längs teman som krig och fred, utopi och revolution, natur och klimat. 

Titeln till trots kvarstår den största frågan av dem alla – varifrån kommer musiken? 

– Det är ett stort mysterium, det finns ingen som kan svara på det. Grundförutsättningen är att vi har rytmkänsla. En del forskare tror att musiken utvecklats ur gången. Vår gång på två ben blir en rytm som gjord för att sjunga.

Det är den biologiska tesen.

Det existentiella svaret då, hur ser det ut? 

Musik kan brukas till vad som helst

Göran Greider återger en scen från tiden då hans dotter var nio år och hade en kompis med sig hem från skolan. Plötsligt började kompisen sjunga. Hennes ton liknade inget annat, som om kom den från något slags bortom.

Det är inte konstigt att just talangen för att kunna sjunga är himmelskt associerad, menar Göran Greider.

– Ur detta larm som utgör världen kommer en klar stämma som tycks förklara allting. En riktigt bra sångare förmedlar hur hela tillvaron hänger ihop.

Åter till det jordiska. 

Göran Greider skriver utifrån ett postulat: Musik kan brukas till vad som helst.

– Den melodi som kan användas för att expandera nazismen kan också användas för att motverka den. Både nazisterna och arbetarrörelsen har använt sig av Beethoven. 

Särskilt krigsmusiken har intresserat honom under arbetet med boken. Göran Greider refererar till musikern och författaren Peter Bryngelsson som skrivit om militärmusik i Musik på blodigt allvar – en av Greiders många källor.

– Jag hade inte fattat vidden av militärmusiken, att krig egentligen inte hade kunnat föras utan musik. Hela arméer var tvungna att dirigeras med fanfarer. Ska man få en armé på sex tusen man att vända åt något håll måste det kommuniceras.

Musik skapar gemenskap

Flera av de mest omtyckta klassiska musikverken skrevs under krigets period i Europa, mellan 1789 och 1825. Göran Greider tycker sig höra hur finalsatserna i epokens stora symfonier slutar med segerkänsla. 

Det är lite kusligt, tycker han, och känner hur vår egen tid tränger sig in i lyssnandet. 

– Kriget har krupit in i det man älskar mest. På grund av bilderna från Gaza och Ukraina har jag inte kunnat lyssna på vissa symfoniers inlednings- och slutsatser. 

Samtidigt finns motpolen där. Mekanismen som gör att musiken står i det godas tjänst. Nyss medverkade Göran Greider vid en Cornelis-kväll. På scenen fanns ett band, i publiken satt ett par hundra lyssnare. Som avslutning sjöng de sången I natt jag drömde tillsammans. 

– Gud vad alla klämde i! Man fick känslan av att de blev befriade. 

Även Göran Greider sjöng med allt han orkade, fast han satt på scen. 

Det är det att musiken kan skapa gemenskap så till den milda grad, säger han.

– Paradoxen är att vi kan dras med i vad som helst bara det finns musik till det, samtidigt som de mest självförglömmande ögonblick som finns är när man hör en konsert eller spelar musik. Man befrias från sig själv.

Klinkar varje dag på pianot

Göran Greider bjuder på ännu en scen. Från en dag förra veckan, då han kände sig lätt deprimerad och slog på P2 mitt i Brahms tredje symfoni. 

Han lade sig i soffan och lyssnade.

– Det var som att mitt psyke flyttade över till den lilla radioapparaten. Jag upplevde att det var jag själv som ljöd där. Det var otroligt helande.

Göran Greider kan varken läsa noter eller partitur. Men han klinkar varje dag på pianot. Senast i morse spelade han Himlen är oskyldigt blå av Ted Gärdestad. Den går i C-dur, vilket han tycker är utmärkt för då behöver man inte använda de svåra svarta tangenterna.

För längesen, i andra klass, började Göran Greider spela blockflöjt och tappade musikglädjen. 

Den återfanns inte långt senare, via 60- och 70-talets pop och rock. Den symfoniska rocken öppnade i sin tur dörren till den klassiska musiken. 

Den nya boken hade länge en arbetstitel: Levande musik för en döende planet. Tanken var att den helt skulle kretsa kring biosfären och vår relation till naturen. Men fler teman knackade på. 

Ett minne av en oförstörd värld

Tankar om naturen finns ändå där, liksom resonemang om den fas som klimatförändringarna kastat oss in i: antropocen. 

Precis som lyssnandet på gårdagens symfonier färgas av dagens krig, färgas det av klimatförändringarna, tycker Göran Greider.

– Det är fascinerande att höra ett vackert Adagio av Berwald och tänka att det tillkom innan klimatutsläppen. Musiken är ett sorts enormt minne av hur världen var innan den blev förstörd. 

Lyssna på ett stycke av Bach, tipsar han. Okej, man vet att det skrevs sedan det trettioåriga kriget rullat bort och lämnat Tyskland härjat. Men det är enligt Göran Greider ändå musik som i någon mening är oskuldsfull.

Musiken kan samtidigt vända lyssnaren mot en hoppfull morgondag och mot utopins visioner om ett bättre jordeliv. Eller för den delen – himmel.

Göran Greider återkommer till den mänskliga rösten. 

"All musik är i någon mening sakral"

Han glömmer aldrig när han hörde Mahlers 4:e symfoni för första gången. Sopranens sångrad, ”Wie Geniessen die himmlischen Freuden”, var som ett meddelande från en värld som skulle kunna finnas, säger han. 

– All musik är i någon mening sakral. När man verkligen fastnar för något stycke upplever man att den kommer från en plats utanför rummet, utanför vår existens. 

Det är inte en slump att musiken är så viktig i kyrkan, säger Göran Greider. Från de svartas kyrkor i amerikanska södern till de mer stillsamma svenskkyrkliga sammanhangen.

Fast de senare borde ta efter de förra och svänga loss, tycker han och menar att Svenska kyrkan har problem när det kommer till musiken.

– När man lyssnar på helgsmål i radion är det alltid dyster musik. Varför är det sådant fokus på det depressiva? Jag önskar att Svenska kyrkan vore mer musikaliskt manodepressiv.