Gud förklädd till romsk tiggare

”Ej för de starka i världen men för de svaga” inleder Hjalmar Gullbergs dikt Förklädd gud, skriven efter ett besök i Berlin 1933. Det tjugonde seklet har vi lämnat bakom oss, men det som lyfts fram då har bäring även på vår tid.

– Gullberg skrev texten i sin upprördhet över judeförföljelserna som han upplevt i Berlin där han bland annat sett bokbål på Unter den Linden. Jag utgick från frågan om vilka människor som tillhör de svagaste och mest utsatta i samhället i dag. Svaret var ganska givet; de romska EU-medborgarna som lever på våra gator, säger regissör Malin Stenberg.

Förklädd gud handlar om människovärde och medmänsklighet. Texten kom till ur vreden över behandlingen av judarna i 30-talets Tyskland, men Lars-Erik Larssons musik och det slutgiltiga arbetet kring verket som uruppfördes 1940 var en reaktion på själva krigsutbrottet. Kan vem som helst vara den inkarnerade guden?

Uppdraget att sätta upp Förklädd gud, här stavat ”Gud”, ingår i Folkoperans tradition – att bjuda upp verkligheten på scenen och skapa musik av samhällsproblem. Bland annat sattes Carmina Burana upp för några år sedan där kvinnor i 80-årsåldern berättade sina livshistorier.

Berättelsen bakom dikten Förklädd gud är en antik grekisk saga: guden Apollon får som straff att vandra förklädd på jorden. Han ska försörja sig som dräng i ett stall under ett år. Hjalmar Gullberg hade själv översatt och gett ut Euripides verk Alkestis som berättar just den sagan.

– Liksom många gånger tidigare sätter Folkoperan skärpan på människor som gjorts osynliga, säger Malin Stenberg, teaterregissör i grunden med många uppsättningar bakom sig, bland annat på Stockholms stadsteater och Dramaten.

– Tematiken utgår från de svaga. Just EU-medborgarna som lever på våra gator är en grupp som osynliggjorts. I mörka tider, som då 1933 men också i dag, vill vi sätta blicken på och lyfta något som försvunnit som diskussionsämne. Frågan om de romska EU-medborgarna, som funnits här i säkert tio år, har halkat bort i periferin, bland annat genom fokuset på flyktingströmmarna.

– Dessa personer har blivit osynliggjorda och på något vis bara blivit en del av vår gatubild. Men de är ju här av ren överlevnad! Det kan vara svårt att gå förbi dem där de sitter, det kan skapa skuldkänslor och motstridigheter. Det är helt enkelt svårt att förhålla sig, särskilt när man har barnen med sig. Vårt agerande speglas i deras blick. Är det meningen att våra barn ska lära sig att ignorera människor i svår nöd? Verket är en föreställning om vårt förhållningssätt till det som vi skulle kunna kalla den andre eller det främmande. Hur ska man hitta ett sätt att nå värme utan att drunkna i skuldkänslor?

Malin Stenberg tog kontakt med volontärföreningen Hem som arbetar med att stötta romska EU-medborgare. Tillsammans med Monica Shaker, tolk och sakkunnig till uppsättningen, åkte Malin runt i Stockholm.

– Det var helt överväldigande. Jag lärde känna folk på gatorna och tog del av deras berättelser. Vi bjöd sedan in dem till Folkoperan för samtal och filmade ett tjugotal som fick berätta om sin tillvaro, filmer som ingår i föreställningen. Det finns även fiktiva filmsekvenser som visar vår nutida Apollon, en ung tjej från Rumänien som har sällskap av en hund – en del i vårt djurtema i verket som knyter an till Apollons skötsel av djuren i stallet.

På scenen kommer även åtta romska EU-medborgare att vara med tillsammans med accordeonisten Lelo Nika som framför folkmusik, klassisk musik och jazz som vävs in i Lars-Erik Larssons toner, sångare från fyra alternerande amatörkörer, Folk-operans fasta sångarensemble och orkester.

Mötet mellan de två temperamenten, Lelo Nikas dragspel och Lars-Erik Larssons ljusa toner som styr tankarna mot svensk midsommar, har varit spännande rent musikaliskt, säger Malin Stenberg.

– Föreställningen handlar om empati, förmågan att identifiera och förstå en annan människas känslor, utan att själv uppleva dem i just den stunden. Att gå i någon annans skor, att se livet utifrån någon annans levnadsvillkor och känna hur det är att vara den personen, säger Malin Stenberg.

– Vi har arbetat mycket med skor och med symboliken kring fötter och skor, som att vara barfota.

Hur har det varit att arbeta med ett verk som oftast framförs i kyrkomiljöer?

– Det är spännande att utforska vad som händer med något som oftast framförs i kyrkor när det flyttar in på en profan scen. Den stora skillnaden är att det når ut till fler här, att det ges nya möjligheter att skapa andra iscensättningar, men också att människor som vanligtvis kanske inte går i kyrkan möter den här musiken.

Hur valde du recitatörerna, Björn Kellman, Astrid Assefa och Lill Lindfors?

– De har den rätta kombinationen av musikalitet och professionalism, samhällsengagemang och empati.

Vad säger du till de eventuella kritiker som placerar dig i en smal åsiktskorridor där du riskerar att beskyllas för politisk korrekthet?

– Du menar att det kan uppfattas som politiskt korrekt att ta in EU-medborgare i föreställningen? Då önskar jag att fler var politiskt korrekta.