Hjärtskärande om svek och mobbning

Försoning är ett framträdande tema i denna uppväxtskildring om svek och mobbning. Matilda Ljungkvist recenserar "En komikers uppväxt", en film som bygger på Jonas Gardells bok.

”Ser ni mig nu då” viskar den medelålders Juha sammanbitet, innan ridån går upp och han kliver ut i strålkastarljuset på Göta Lejons scen. Juha Lindström (Johan Rehborg) är en framgångsrik och älskad komiker, vars enmansföreställning spelas för utsålda hus kväll efter kväll.

Men inom Juha pågår fortfarande kampen om att göra upp med barndomens trauman och svek. I minnet återvänder han ständigt till uppväxten i medelklassförorten Sävbyholm utanför Stockholm.

En komikers uppväxt bygger på Jonas Gardells roman från 1992 med samma namn. Uppväxtskildringen om Juha, klassens clown som gör allt för att passa in, har kommit att bli en modern svensk klassiker och filmatiserades som miniserie för SVT redan samma år den släpptes.

Långfilmsmanuset är skrivet av Jonas Gardells själv och för regi står Rojda Sekersöz, guldbaggebelönad för Dröm vidare.

Det är smärtsamt att besöka tolvårige Juha (Loke Hellberg) i 70-talets Sävbyholm där elake Lennart och vapendragaren Stefan ständigt är på jakt efter nya mobboffer. Juhas strategi för att överleva är att vara rolig. Han tar varje tillfälle i akt för att synas och roliga timmen blir hans första scen.

Särskilt förkrossande är det när Juha gång på gång vänder sig mot sina verkliga vänner för en chans att klättra upp ett snäpp i hierarkin.

Juha är den minst utsatta i de utsattas trio. Vännerna Thomas och Jenny har det värre. Dem umgås Juha bara med i smyg, när ingen annan i klassen kan se.

Det är en skoningslös uppvisning av psykisk och fysisk mobbning som gör ont att se. Genom ensamheten i tonårsrummen, hotfullheten i omklädningsrummet och ängsligheten på festerna dit inte alla är bjudna slungas vi rakt in i barnens brutala verklighet.

De unga skådepelarna gör ett imponerande jobb och det är omöjligt att värja sig. Särskilt förkrossande är det när Juha gång på gång vänder sig mot sina verkliga vänner för en chans att klättra upp ett snäpp i hierarkin.

Stundtals är det också roligt. Juhas argsinta och missnöjda finska mamma Ritva (Maria Sid) och skåpsupande fröken (Klara Zimmergren) bjuder på välbehövliga pauser av komik i allt det svarta.

Jenny och Thomas berättelse har i långfilmen fått ett större utrymme än i romanen. Det är ett bra val som adderar ytterligare ett lager till den vuxne Juhas kamp om att göra upp med sitt förflutna. Försoning är ett framträdande tema.

I den äldre Juha får vi se en mer lågmäld och behärskad Rheborg än vad vi blivit vana vid genom hans många komediroller. Det är en skicklig och stabil skildring av en medelålders mans strid mot barndomens demoner.

Men scenerna med ångestfyllda grubblerier över gamla skolkatalogsfotografier blir en aning många. Det är trots allt i skildringen av barndomens utsatthet som En komikers uppväxt är som allra bäst.

Taggar:

Film

Senaste artiklar