Ihjälfrusen flicka ställs jämte lidande Kristus

Det är nyårsnatt. En utsatt flicka tvingas gå barfota i snön och hittas ihjälfrusen. Hade hon kunnat räddas om någon hade velat se?

I David Langs konsertföreställning sammansmälter han H C Andersens klassiska saga Flickan med svavelstickorna med librettot till Bachs Matteuspassion för att dra paralleller till Kristi lidande och ställer angelägna och aktuella frågor.

Vem är det som ser? Eller snarare inte ser. Vänder vi bort blicken eller är vi bara blinda för utsatthet i vår tid?

Musiken som Vokalensemblen VoNo framför är en hypnotisk och oförutsägbar men ändå väl sammanhållen väv. Här på Folkoperan kompletteras den av kompositioner av den lettiske tonsättaren Uģis Prauliņš och kyrkomusikern Martin Åsander, som också ingår i vokalensemblen VoNo.

VoNo bjuder på 90 minuters klassisk a cappellasång med sparsmakade inslag av små cymbaler, bastrumma och cello, uppblandat med element av improvisation och poesi. De flesta texter är på engelska, vilket gör det något svårt att uppfatta innehållet. Visserligen är det ett gästspel, men ändå märkligt med tanke på att Folkoperan gjort opera på svenska till sitt signum. Det är också direkt störande att det inte finns någon musik som döljer ljudet av klampande fotsteg.

Örjan Anderssons koreografi går emot musikens mörka innehåll. I stället försöker den gestalta det som berättelsen inte säger. Värme och gemenskap. En fin tanke, men tyvärr känns koreografin inte helt bekväm för ensemblen. Att låta amatördansare röra sig kan skapa närhet men ger snarare ett distanserat resultat.

Det vänder när man låter några berättarröster återge olika minnen av trygghet. Kalaspuffar, Morfars trädgård. Världens bästa Karlsson. Men också minnen av sagan och berättelser om utsatta barn som blir en sluss in i nutiden.

Framför allt i samband med de improviserade elementen hettar det till och blir något mer än ett poserande. Även ensemblen småler uppenbart överraskad när deras kolleger improviserar upplästa minnen på ett lekfullt och oväntat sätt. Synd att detta inte hade fått mer utrymme.

Att avslutningssången i Martin Åsands tonsättning av Martin Gribbes dikt framförs på svenska underlättar också förståelsen. Här blir närvaron total och betydelsen av det allseende ögat ovanför scenen blir äntligen tydligt. Det betraktar publiken.

Att se sig själv i andra. I likhet. I skillnad. Och lyssna … Välja att se.

Det griper tag. Men kanske lite väl sent.