Jojken tystnade - psalmerna tog över

Elin Anna Labba, författare och journalist, är aktuell med boken ”Herrarna satte oss hit”, som handlar om tvångsförflyttning av samer.

Tvångsförflyttningarna av samer fick förödande följder för deras tro och andlighet.

Det visar Elin Anna Labba i boken som tar avstamp i hennes farfars och morfars erfarenheter.

Den har bara ett par månader på nacken men är redan något av en rörelse, Elin Anna Labbas bok Herrarna satte oss hit.

– Många läser och känner att ”det här var vi med om”. Boken bekräftar en historisk erfarenhet.

Hos den bredare allmänheten har den i stället en upplysande verkan. I mejl och brev har läsare skrivit ”detta kände jag inte alls till!”. Så som fallet alltför ofta är och varit när det gäller kunskapen om Sveriges ursprungsbefolkning.

Boken handlar om tvångsförflyttningen av samer, en konsekvens av unionsupplösningen mellan Norge och Sverige 1905. I kölvattnet av den skärpta gränsdragningen förbjöds samerna att röra sig fritt. De säsongsbundna förflyttningarna mellan sommar- och vinterbete stoppades och stora grupper av nordsvenska samer tvingades söderut. Hela den samiska geografin rubbades.

Beslutet har jämförts med hur kolonialmakterna en gång ritade om den nordafrikanska kartan med linjalräta streck.

– Det var ett skeende som rev sönder en hel samhällsstruktur med allt vad den rymmer – relationer, renskötsel, språk och andlighet, säger Elin Anna Labba.

1923 började den så kallade renbeteskonventionen gälla. Men redan 1919 flyttades de första familjerna. Bland dem fanns Elin Anna Labbas farfar. Hennes morfar föddes bara några år efter att familjen tvingats iväg.

– Boken började med att jag ville förstå min egen familjehistoria. Sedan jag var liten har jag hört äldre släktingar presentera sig på traditionellt vis, genom att berätta varifrån man kommer. Många i min familj har namn som inte hör hemma i det område där vi bott.

Elin Anna Labba har sökt bland foton, dokumentsamlingar och arkiv. Materialet är omfattande. Tiden för tvångsförflyttningarna sammanfaller med perioden då samer skallmättes och fotograferades av rasbiologiska skäl. Etnologer och antropologer har skildrat sina besök i lappmarken.

Även kyrkböckerna har varit en viktig källa.

– Kyrkan hade ingen aktiv roll i beslutet om tvångsförflyttningar. Men kyrkan administrerade dem och hade stor kunskap om det som skedde. I kyrkböckerna kan man se hur par gifter sig bara några dagar före en flytt eftersom man var tvungen att vara gift för att kunna flytta tillsammans.

Boken är bland mycket annat en skildring av samernas andliga liv. Det är en religiositet där kristendomen lever sida vid sida med samisk tro. Samernas relation till kyrkan var stark, berättar Elin Anna Labba. Många var kristnade och djupt präglade av laestadianismen, en fromhetstyp med stränga drag.

– En del av de äldre samerna tolkade tvångsförflyttningarna som Guds straff. De frågade sig vad de hade gjort för att utsättas för detta.

Kyrkan just nu går i framkant. Man håller på och gör upp med sitt historiska arv och tar sig an samiska frågor på ett sätt som övriga delar av det offentliga Sverige kan lära sig av.

Tron var samtidigt en källa till gemenskap. En viktig beståndsdel i det samiska livet var sammankomsterna vid kyrkoårets stora högtider, då människor reste långt för att fira jul, påsk och kyndelsmäss tillsammans. Det var då man döpte barn och begravde anhöriga.

Några av dem som flyttas beskriver hur tron inte är densamma söderut.

– Jag tolkar det som ett uttryck för hur kyrkan hade varit ett centralt socialt sammanhang. Man hade farit till kyrkan i Karesuando. Man hade haft stora bönemöten, även på sommarboplatserna vid havet på kustlandet. Hela det sammanhanget gick förlorat.

Samtidigt finns berättelser som visar hur relationen till kyrkan stärks av flytten. Kyrkan blir en trygghet och påminner om det man haft. En faktor som är konstant när mycket annat förändras.

Vittnesmålen om vad som händer med den samiska andligheten är inte lika explicita. Elin Anna Labba har fått läsa mellan raderna.

– Den samiska andligheten är inget man talar om i intervjuer med forskarna, samerna var medvetna om att den egentligen inte fick finnas. Men många beskriver hur de beter sig när de ska flytta och hur de tar sig an de nya platserna. Utifrån det förstår man hur den ursprungliga andligheten lever och förändras av tvångsflytten.

Bland det som påverkas är jojken. Den får ingen näring längre, berättar Elin Anna Labba. I århundraden har samerna jojkat till platser och människor, en tradition som bygger på en nära relation till andra och till marken där man bor.

– När man tvingas söderut upphör den relationen. Bland de nordsamer som inte flyttas kan man tydligt se att jojken lever kvar. De samer som flyttar börjar i stället ganska snart att sjunga psalmer. De blir kända för att de sjunger fint. Innan var de duktiga jojkare.

Som de själva säger: ”Vi gjorde aldrig nya jojkar till marken”.

– Man tappar en del av den här sömlösa synen på världen, där det inte är så stor skillnad på människa, natur och djur. På så sätt blir kristendomen nästan starkare i och med tvångsförflyttningarna. Man slutar jojka och blir mer traditionellt kristen.

Kyrkan har varit förödande för språket, jojken och för hela den samiska världsbilden. Den har slagit sönder mycket som vi aldrig kommer kunna laga. Samtidigt gör Svenska kyrkan i dag mycket som staten borde göra.

Elin Anna Labbas bok inleds med en beskrivning av hur hon besöker sina förfäders boplatser. Hon ser hur naturen tar över och döljer människans spår. Så måste det vara, konstaterar hon. Men att berättelserna försvinner vill hon inte acceptera. Boken är en protest mot den kollektiva glömskan.

Arbetet med boken har påverkat henne personligen.

– Den största upplevelsen har varit att ta del av just den här andliga delen, hela den samiska livsfilosofin. Det är något som jag känner att jag delvis förlorat och som jag försöker återerövra.

Nu besöker hon de gamla boplatserna återkommande, tillsammans med sina barn och sina föräldrar. Hon lär barnen att man ska hälsa och tacka naturen, och be om lov att få vistas där.

– Det är fantastiskt att uppleva hur det går att återskapa delar av relationen, att ta tillbaka ett förhållningssätt som bröts. Mitt mål är att mina barn ska få växa upp med insikten om att det inte är så stor skillnad på dem själva och marken de går på.

Svenska kyrkans behandling av samerna är ett på många sätt mörkt kapitel. I den vitbok som gavs ut 2016 beskrivs de övergrepp mot Sveriges ursprungsbefolkning som kyrkan medverkade till.

Listan är lång. Den handlar om hur kyrkan förvanskade samiska namn, tog över mark och bidrog till det rasistiska tänkandet genom att bistå vid rasbiologiska undersökningar. Den handlar också om hur kyrkan förtryckte den samiska religionen genom att beslagta och bränna trummor, förbjuda jojken och skända grav- och kultplatser. Vitboken beskrivs som ”ett första möjligt steg i en försoningsprocess”.

Elin Anna Labba ser med dubbel blick på Svenska kyrkan.

– Kyrkan har varit förödande för språket, jojken och för hela den samiska världsbilden. Den har slagit sönder mycket som vi aldrig kommer kunna laga. Samtidigt gör Svenska kyrkan i dag mycket som staten borde göra. Kyrkan just nu går i framkant. Man håller på och gör upp med sitt historiska arv och tar sig an samiska frågor på ett sätt som övriga delar av det offentliga Sverige kan lära sig av.

Fakta: Elin Anna Labba

Ålder: 39 år

Bor: I Jokkmokk

Familj: Man och tre barn

Yrke: Journalist. Jobbar på Tjállegoathe, Författarcentrum Sápmi i Jokkmokk

Aktuell med: Herrarna satte oss hit – om tvångsförflyttningarna i Sverige (Norstedts förlag)

Kristina Lindh

Tyvärr har man flyttat folk/begränsat antalet invånare. Från Gutasagan kan vi hämta följande: Torsburgen som inte (eller kanske det förresten) har sitt namn efter guden Tor påbörjades ett par hundra år efter Kristi födelse och har på ett eller annat sätt använts fram till vikingatiden, 700-800 år ungefär. Det har stått palissader av stockar ovanpå muren varför det inte kan ha varit alldeles enkelt att slå sig in i borgen. Den kant som nu sluttar på utsidan av borgen har varit lodrät en gång i världen, men det är nog 1.000 år sen. Gutasagan som nedtecknades på 1200-talet berättar att Gotland för länge sen överbefolkades så att landet inte kunde föda dem alla varför var tredje familj lottades ut och jagades iväg från ön. De utlottade ville inte alls flytta från Gotland, varför sagan säger att de först av allt for till Torsburgen och tog spjärn där men att de småningom drevs också därifrån: "Siþan wildu þair nauþugir bort fara men foru innan þors borg Oc bygþus þar firir". Var det dessa stackare som byggde borgen? Oavsett vilket så lever det än idag kvar med barnbegränsning på landsbygden.