Recension. Lagom till reformationshögtiden i Lund har Kristina Kappelin skrivit boken Påven som kom ner på jorden. Det är den första regelrätta biografi på svenska som följer påve Franciskus hela vägen fram till dags dato.
Bok. Påven som kom ner på jorden, Kristina Kappelin. Brombergs förlag
Kappelin är journalist och rapporterar sedan många år till Sverige från Rom, där hon är bosatt. Hennes bok är en rakt berättad historia, men med ett originellt grepp: den argentinske frihetskämpen och gerillakrigaren
Carlos Luna, som hamnade i exil i Sverige och som fått personlig kontakt med Franciskus, får inrama påvebiografin och skapa en koppling till vårt land.
Kappelin skriver ett slags populärhistoria för en sekulär svensk allmänhet. Styrkan är att boken kan läsas utan några egentliga förkunskaper om katolsk tro och katolskt liv.
Kappelin förklarar till exempel ganska mycket om Ignatius av Loyola och jesuitorden. Det är absolut nödvändigt om man ska kunna förstå påven och hans sätt att tänka.
Svagheten är att hon måste laborera med alltför förenklade kategorier, till exempel ”konservativa” mot ”progressiva” teologer. Det är uppenbart att hon inte har en inifrånförståelse av den katolska kyrkan. Hon betonar gärna på ett lite typiskt sätt diskontinuiteten mellan nuvarande och tidigare påvar. Men Franciskus är en traditionellt troende katolik som inte ruckar på läran.
Det nya är mer en fråga om vilka saker han väljer att betona och hur de sägs. Han har en själasörjares attityd och inte en ämbetsmans. Som han själv säger i ett citat i Kappelins bok: ”Jag försöker att inte vara konservativ, men trogen kyrkan och under alla omständigheter öppen för dialog.”
Kappelin skriver lättillgängligt journalistiskt. Det är lite slängigt utan några direkta felaktigheter. Men några gånger skjuter hon vid sidan av, som när hon skriver att reformationen är ”den största och sårigaste schismen i kristendomens historia” – vad ska man då säga om splittringen mellan Öst och Väst år 1054?
Det märks att Kappelin själv är berörd av Franciskus som person. Hans trovärdighet och förmåga att kommunicera gör att han når fram till många människors hjärtan. Inte minst är han skicklig på enkla symbolhandlingar som i vår globala medievärld talar mer än de många orden.
Den här personfixeringen är samtidigt mycket typisk för vår tid med sina kändisar. Det är inte så lite paradoxalt för en man som gång på gång återkommer till att han vill se en kyrka mindre upptagen av sig själv och mer upptagen av att i ord och handling förkunna evangeliet i världen av i dag.
Mikael Löwegren
LÄGG TILL NY KOMMENTAR