Krönika: En kaffe med Vipeholms chefsläkare

Patienter på Vipeholmsanstalten tvingades bland annat äta godis så att deras karies kunde observeras. Mats Egfors skriver om ett möte med sjukhuschefen. Foto: Privat/TT/Riksarkivet

En uppmärksammad P1-dokumentär berättar om tragiska livsöden och ohyggliga experiment på den ökända Vipeholms-anstalten. Mats Egfors minns ett möte med en åldrande sjukshuschef och konstaterar att berättelsen kring Vipeholm och Sveriges dåtida rasbiologiska hållning väcker frågor i ett nutida europeiskt perspektiv.

Det är tidigt 8o-tal i universitetsstaden Lund.  

Min lilla men radikala församling i stadens norra delar samlar en omfattande gudstjänstfirande skara med en snittålder runt 35. Studenter förstås, vanligen också ett par pensionerade biskopar och som alltid Gustaf Wingren med Greta Hofsten. Det händer att kyrkkaffet äger rum på Delfinen, kvarterskrogen intill. Samtalen kring teologi, liturgi, och samhällsfrågor präglas av medvetenhet och högt i tak.  

En dag vid den här tiden på året blir jag inbjuden att besöka Hugo Fröderberg, tidigare överläkare och sjukhuschef på Vipeholms sjukhus och ansvarig för verksamheten 1935-1963. Nu bor han på Linebäck, ett ålderdomshem bara ett stenkast från Vipeholms vita byggnader. Beläget i Lunds östra delar men centrum för dagens debatt kring svenska rashygieniska reflexer.

I samtalet med den åldrade kortväxte mannen framför mig anar jag inget av hans märkliga livsgärning. Hans plirande ögon avslöjar inget av elitism eller förakt för svaghet. Inget som vittnar om det lidande och den plågsamma död som hans fördjupade kunskaper i ondskans metodik innebär.

Samtalet rör sig kring det allmänna, om byn Fröderyd som gett inspiration till hans efternamn och så Lina Sandell förstås, född i byns prästgård. Hennes psalmdiktning och den gamla asken i vilken hon satt och skrev ner sina texter.

Ingen läsare behöver nu vara orolig, besöket har varken karaktären av själavård eller bikt och omfattas därför inte av tystnadsplikten. 

Så låt mig fortsätta.

När jag flyttar till Lund finns kunskapsluckor om stadens beskaffenhet och lundaborna låter knappast det dystopiska narrativet kring Vipeholm få sätta tonen.  Idag kan jag tänka på tystnaden och min egen okunskap. Men framför allt reflektera över tidlösa paralleller och komplexa diasporakulturer.

På 30-talet utvecklas de rasbiologiska influenser som ska resultera i en nationalistisk vurm i Europa. En nationalism som är såväl exkluderande som expanderande och därför ska leda till såväl kolonial kleptokrati som ett nytt europeiskt världskrig.

Den europeiska nationalismen bryter successivt ner befintliga demokratiska kontrollstationer men öppnar dammluckor också i Sverige.

Här byggs ett folkhem som utlovar välstånd men kräver uniformitet. En framväxande normalitet exkluderar skamlöst de som inte passar in i mallen. Som judar, romer, samer, homosexuella. Vid det statliga rasbiologiska institutet i Uppsala bedrivs en forskning som tillåts koppla loss empirin från alla vedertagna kunskapskällor. 

I Lund medverkar Fröderberg vid sidan av tjänsten i Nordisk hygienisk tidskrift och kallas regelbundet att föreläsa vid stadens medicinska fakultet. Med hjälp av en förvriden evidens inrättas ett dödligt akademiskt frimureri som några år senare bland annat ska utmärka sig i försöken att hindra judiska flyktingar att få en fristad i Sverige.

De familjer som anförtror sina barn i Fröderbergs händer gör det i full förvissning om att de ska få den kärlek och omvårdnad som behövs vid Vipeholm.  

Men verkligheten handlar i stället om friska barn som oförklarligt dör efter en kort tid. Barn som sitter nere vid grindarna och förgäves väntar på sina föräldrar. Människor som utsätts för ohyggliga experiment utan samtycke från vare sig patient eller anhöriga. Barn och vuxna vars hjärnor utan medgivande tas ut för att läggas i formalinfyllda glaskärl och vars kroppar ska begravas i namnlösa gravar i stadens utkant. En dödsdans som pågår fram till 1960-talet då verksamheten upphör på Vipeholm.

Det är bra att forskning och media nu intresserar sig för denna svenska motsvarighet till nazismens mörka historia. Men berättelsen kring Vipeholm och Sveriges dåtida rasbiologiska hållning väcker också frågor i ett nutida europeiskt perspektiv. Alltmer ifrågasätts grundläggande mänskliga och demokratiska värden som under lång tid ansetts som självklara. I ett Europa där nationalismen förföriskt vallar in sin publik krävs nu mod och fantasirikedom för att stå fast vid humanitära rättsstatsprinciper, mänsklighet och värdighet.

När jag reser mig upp för att lämna Hugo Fröderberg sträcker han plötsligt fram sin hand och räcker mig sin bok Kulturbilder från Fröderydsbygden. På omslaget läser jag en dedikation: ”Till vännen Mats”.

När jag nu öppnar boken hamnar jag på sidan 45. Jag läser Fröderbergs tankar om den så kallade ”predikosjukan”, något han beskriver som en psykisk åkomma hos prästerna, ett tillstånd av förvirring som plågar människorna i trakterna runt Fröderyd.

Kanske borde han i stället ha gjort världen en tjänst och lyssnat till dessa prästers förkunnelse. Om orden som inte muterar till grymhet men som kan få visioner om nya himlar och en ny jord att leva på nytt.   

Förmågan att utmana orättfärdiga maktordningar liksom julens evangelium vilar nämligen på erfarenheten av en kärlek som förädlas först när olika livsperspektiv kan förenas. 

Mats Egfors
prost, Malmö