Det finns 600 kyrktuppar i Sverige men bara en enda kyrkhöna. Hon sitter dessutom inte högt uppflugen i kyrktornet utan i tryggt förvar på en vägg nere vid sakristian. Dit har hon också lockat sin hane, som troligen fått nog av världens oro och stridigheter.
Kyrkhönan och kyrktuppen har haft många år tillsammans:
– Jo, de är Sveriges äldsta i sitt slag, smidda redan 1517, säger Tony Danielsson, ideell.
De sitter strax innanför vapenhuset i Silbodals kyrka, på en vit vägg intill sakristian. I sällskap med två brädmålade änglar från den gamla kapellkyrkan, belysta av en 250-årig ljuskrona i trä och inramad av två pelare i marmor. Hönan överst och tuppen strax under.
– Precis som det ska vara, säger Anna Danielsson, kyrkomusiker, och ler mot sin Tony.
Silbodals kyrka är inte det första Herrans tempel i Årjäng. Redan på 1200-talet fanns här ett kapell nere vid sjön Silen.
– Det är från sjön som Silbodal fick sitt namn, och socknen hette så ändå fram till 1941 då intilliggande Årjängs köping blev kommun för alltihop, säger Tony Danielsson som kan sin hembygds historia.
Hur det nu var med medeltidskapellet så meddelar inte den skrivna historien om det från början fanns någon tupp i helgedomens topp. Man vet egentligen inte ens hur kapellet såg ut. Men det historiska året 1517, samma år som Martin Luthers spikade upp sina teser på kyrkporten i Wittenberg, tyckte det då katolska prästerskapet i Silbodal att det var säkrast att sätta upp en vakt över kapellet.
– En smed i Årjäng skar ut och bankade till en tupp och en höna i järn. Att det var just 1517 vet vi säkert, för tuppen fick nämligen årtalet ingraverat i sidan, säger Tony .
Smedens namn är dock okänt liksom varför han tillverkade båda könen.
– Han kanske inte ville att tuppen skulle vara ensam helt enkelt. Eller också var det så att kapellet även hade en fristående klockstapel och man kan tänka sig att den ena sattes upp på kapelltaket och den andra över tornet.
En kyrktupp skulle inte bara vaka över församlingen utan hade också en praktisk funktionsom vindflöjel. Högt upp på sin kyrktopp syntes den vida över bygdens låga bondstugor. Alla kunde se vartåt vinden blåste.
– Men även där man fann man anknytning till evangeliet. Torntuppen vände sig alltid mot vinden, som den kristtrogne modigt vände sig mot lärans fiender. Snart nog fick tuppen och hönan i Silbodal också beskåda landets fiender.
– Om de hade kunna tala hade de säkert haft mycket att berätta om härjningar och bränder i trakten. Både på 1500 och 1600-talet härjade ju danskarna här. En gång lär prästen med hjälp av en pojke ha gömt undan kyrksilvret i en potatiskällare. Mitt i vintern under en kraftig snöstorm
Prästgården undgick emellertid inte kriget och plundrades. Kanske att kapellet till och med brändes ner, för 1644 byggde man upp en ny kyrka. Tuppen och hönan fick nya sittplatser. Här vakade de i nästan 200 år innan kyrkan fick slagsida och riskerade att glida ner i ån.
– 1600-talskyrkan var byggd på sankt område, grundrösen började ändra sig och man beslutade sig för att bygga nytt igen. Denna gång uppe i backen, på säker grund.
Sista kyrkbygget påbörjades 1856 och invigdes tre år senare. Nu återstod bara frågan vad man skulle göra med det gamla gudshuset.
– Man tog vara på det bästa man då ansåg sig ha där. Dopfunten, ljuskronan, några bänkar och trärelieferna med änglarna. Timret plockades ner och användes till sockenstugan. Resten gick på auktion, däribland tuppen och hönan.
– En bonde i Sillebogården köpte dem och de kom där att kröna hans ladugård. Men en dag bytte han hönan mot en levande som kunde värpa riktiga ägg. När bonden sedan dog och gården såldes till Gustavsfors pappersbruk följde tuppen med dit. Där slängdes den i skrotlåda.
Men tuppen och hönan uppstod snart från de döda. Framletade av lokalforskare och skänkta till hembygdsförening och kyrka.
– De återbördades till församlingen 1940 men fick sedan tillbringa många år i ett förråd innan de fann sin plats på sakristians vägg.
LÄGG TILL NY KOMMENTAR