Hur hjälper kyrkan människor som vill tro?

Rädsla för att ens tro ska bli underkänd finns bland vanliga sökare och kyrkomedlemmar men även bland kyrkans egna medarbetare.

Har vi en kyrka som kan hjälpa folk till tro, och som ens vill det? För att möta den som längtar krävs annat än standardsvar. Det kräver också ett arbetslag som talar öppet om tro med varandra.

Kyrkan riskerar att drunkna i policyarbete. Så sade Christofer Wilson, kyrkoherde i Hägerstens församling, nyligen till Kyrkans Tidning. Utan att ta ställning till just policyarbete kan man konstatera att hans larm ingår i en utbredd bild av en församlingsvardag där många uppgifter kan kännas långt från själva ärendet.

”Jag skulle kunna förfasa mig över hur tokigt det är att vi inte hinner prata om Jesus längre för allt policyarbete, men det är en billig poäng”, menade Christofer Wilson.

Poängen må vara billig. Och ämnet må kännas omöjligt stort. Frågan är ändå central: Vad är tro och hur pratar kyrkan om tro med den som längtar och anar men tvivlar på att känslorna räknas?

Richard Marklund är präst i Nederluleå församling. Han känner väl igen längtansmänniskorna. De som finns i församlingsverksamhetens utkant och som möter kyrkan någon enstaka gång om året, kanske vid förrättning eller konsert.

– Många av dem beskriver hur de upplever att det finns något som är större än dem själva. Något de anar och ibland ser på ryggen, i naturen eller i faser av sorg, och som väckt en längtan.

Ändå kan de känna att upplevelsen inte kvalar in i kyrkans ögon.

– För mig är det viktigt att säga till människor att ”din längtan är nog för att kallas tro”, förklarar Richard Marklund.

Skälen till att människor inte litar på att deras tro duger är välbekanta. Svenskens föreställning om religion är färgad av fromhetstraditioner som betonat ett tydligt omvändelseögonblick. Man upplever att kyrkan har färdiga svar som man bör skriva under på för att duga som kristen.

Ett annat hinder är synen på tro och vetenskap som motsatspar.

– Den möter jag i alla åldersgrupper. Man har fått för sig att vetenskap är hotfullt för kyrkan. Jag får ofta förklara att jag tackar Gud för vetenskapen, säger Richard Marklund.

Trots trösklarna uppstår genuina samtal. Utmärkande för dem är att de är ömsesidiga. Richard Marklund säger att han själv blir lika berörd som den han talar med.

– Känslan av att det finns något som bär bortom är vanligare än man tror. Likaså nyfikenheten på detta bortom. Det är lätt att mötas i det, att samtala sida vid sida. För mig är det ett möte mellan två troende.

Ibland blir frågorna tydligare under samtalets gång. Då kan Richard Marklund fråga: ”Kan vi få be en bön tillsammans”. Ofta blir svaret ”ja, gärna!”

– Den öppningen gör mig nästan svarslös. Det är så tydligt att Gud redan har varit hos alla människor på ett eller annat sätt, och att många har en utvecklad andlighet utan att se sig som en del av kyrkans gemenskap.

Richard Marklund och Karin Öhagen.

”Hur kom du till tro?” ”Vad är tro för dig?”. Sådant borde vi tala om.

Karin Öhagen är präst. Efter många år i församling arbetar hon i dag på Verbum som projektledare i pastoralteologi. Precis som Richard Marklund har hon mött människor som bär på bilden av en kyrka med höga trösklar. Hon refererar till religionshistorikern David Thurfjell som beskrivit hur själva definitionen av att vara kristen förändrats.

– Förr var kristen detsamma som att vara en hygglig människa. I dag finns föreställningen att det inte räcker.

Karin Öhagen återger några av kyrkans vanliga sätt att beskriva tro. Som ”tro är relation”. Eller ”att vara döpt är att vara kristen”. Formuleringarna är korrekta och behövs. Men de är kanske inte de bästa att använda i det konkreta mötet, menar hon.

– Man måste lyssna. Är det en person som önskar att de känslor han eller hon redan har ska duga, eller är det en person som önskar något mer i sitt liv?

Båda ska bekräftas men på olika sätt, menar Karin Öhagen. Den ena behöver få hjälp att känna andligt självförtroende i sin tro. Den andra behöver kanske vägledas in i spiritualitet och gudstjänstliv eller i glädjen att få sjunga i kör. Föreställningen om vad det är att leva i tro skulle må bra av att breddas, säger hon. Det gäller både utåt och inåt.

Bakom frågan om hur kyrkan möter människors längtan efter tro, eller efter bekräftelse på att den tro de har duger, finns en minst lika viktig: Hur möts kyrkans folk i sin egen? Är man tillräckligt van vid att artikulera sin tro för att känna sig trygg i att tala med andra?

– Det ser väldigt olika ut och det finns olika sätt att ha de samtalen. I vissa församlingar är det självklart att inleda veckomötet med andakt. På andra ställen är det de som jobbar kring gudstjänst som möts i detta. Själv har jag uppskattat när jag varit i församlingar där det är naturligt att be ihop, säger Karin Öhagen.

Hon ser ett ökat sug hos församlingarna i att ge plats för samtal i arbetsgrupperna. Och då inte bara bland de anställda. Vikten av ett levande samtal om tro gäller hela medarbetarskaran, säger Karin Öhagen. Ansvaret att ta människors längtan efter tro på allvar kan inte bäras upp av en enskild präst. Det inbegriper gudstjänstvärdar, ungdomsledare och alla andra som möter människor.

Är även kyrkans eget folk rädda för att deras tro ska underkännas?

– Det kan absolut finnas en sådan rädsla. Men det finns också en stor trygghet och lust i många initiativ som växer fram, inte minst nu under pandemin med digitala sorgegrupper eller själavårdande gruppsamtal per telefon.

Zonen där kyrkan möter människor är motsägelsefull. Fördomarna om en kyrka med krav och checklistor har gjort kyrkan medveten om vikten att vara öppen och tillåtande. Vilket i sin tur gjort att den kan framstå som vag.

– Redan när jag gick utbildning i själavård kunde vi driva med klichén om den svenskkyrkliga prästen som alltid bollar tillbaka. Det är fruktansvärt om en människa kommer med sin längtan och det enda kyrkan har att säga är att du duger som du är.

Budskapet kan absolut vara det rätta i vissa lägen, säger Karin Öhagen. Men det kan också landa fel.

– Personen kanske längtar efter en större gudsrelation och efter att på riktigt få sätta ord på sin tro.

Richard Marklund menar att kyrkans anställda och aktivt ideella skulle kunna dela tro i högre grad än vad som sker. Samtalet finns, men behöver många gånger tas till en ny nivå.

– Vi glömmer bort att vi ska finnas för varandra, i tvivlet och glädjen. Att vi ska vara medvandrare inom arbetslaget och att det ger effekt i mötet med de människor som kommer till kyrkan. ”Hur kom du till tro?” ”Vad är tro för dig?”. Sådant borde vi tala om.

Rädslan för en tro som inte duger finns även inom kyrkan, säger Richard Marklund. Han beskriver sitt eget tvivel och hur han kan hålla det som ”en liten hemlis i sig själv”. Kanske inte av rädsla för att hans tro ska bli underkänd, men av oro för hur det landar när man blottar sin andliga skörhet.

Richard Marklund vill lösa upp gränserna i samtalet om tro. Dels genom att se mötet mellan exempelvis prästen och ”längtansmänniskan” som ömsesidigt. Dels genom att inkludera även andra kristna traditioners erfarenheter.

– Ordet vittnesbörd är så otroligt belastat. Men att få dela erfarenheter och tankar med varandra är bland den finaste predikan man kan få höra. Jag kan känna det under delningar i sinnesromässan. Hur det tar, när vi får lyssna på varandras berättelser och vägar.

Kristina Lindh

Det är fruktansvärt om en människa kommer med sin längtan och det enda kyrkan har att säga är att du duger som du är"