Recension. Richard Dawkins är en lycklig människa. Intrycket från den första delen av hans självbiografi förstärks i den andra delen, som nu utkommit i Bitte Wallins förnämliga översättning, skriver Christer Hugo.
Bok Kampen mot illusionerna av Richard Dawkins (Fri Tanke förlag)
När han å tjänstens vägnar tvingas ta aktiv del i traditionstyngda akademiska ceremonier och ritualer (av vilka det finns gott om i Oxford) förstår man att han samtidigt tycker det är – ja, kul, helt enkelt. Han kan till och med leda bordsbön och citerar härvidlag filosofen Alfred Ayer, ”som under sin tid som ställföreträdande rektor vid New College glatt läste bordsbön utifrån följande motivering: ’Jag vägrar att yttra något lögnaktigt, men att göra meningslösa utsagor har jag inget emot.’”
Det goda humöret präglar alla kapitlen, som denna gång inte är kronologiskt disponerade utan mera tematiskt. Förtjust delar Dawkins med sig av anekdoter och erfarenheter, och naturligtvis blir det en hel del – stundom rätt omfattande! – redovisning av forskningsrön och vetenskapliga diskussioner. Han snålar inte med lovord och beröm åt skarpsinniga kolleger och andra som korsat hans väg, även sympatiska motkombattanter han mött i religionskritiska debattsammanhang. Det ger färg och märg att få reda på att förre ärkebiskopen av Canterbury Rowan Williams (”en av de finaste människor jag någonsin mött”) berättade för Dawkins vid en middag ”att det var en ren glädje för honom att vakna varje morgon och slås av tanken att han inte längre var ärkebiskop i Canterbury”.
Genomgående, än en gång, är hur lyckligt lottad Dawkins känner sig. Skuggorna är mycket få och passerar snabbt när han skildrar den livsväg som han nu vid dryga 70 år summerar. Det kan till exempel gälla hans och hans andra hustru Lallas fruktlösa försök att få barn. Eller att han till följd av skilsmässan från första hustrun inte kunde träffa sin dotter så ofta när hon växte upp.
Allt detta good cheer trots livets utmaningar och bedrövelser är givetvis aningen provocerande för en skandinav som likt Strindberg är van att gå med kragen uppfälld i snögloppet och idissla att det är synd om människorna. Man blir lite avundsjuk.
Men Richard Dawkins tar sitt pedagogiska uppdrag på allvar också när han skriver självbiografi. Allmänhetens förståelse av vetenskap – han var professor i ämnet 1995–2008 – är hans förblivande passion och hans huvudsak. Nära samman med den hör givetvis religionskritiken. Och här är han uppriktigt förbryllad och synbarligen även illa berörd över att han av somliga anses ”rabiat”, ett rykte som inte minst härrör från reaktioner på hans bästsäljare Illusionen om Gud. Om den boken skriver Dawkins själv bland annat: ”Jag vill gärna se den som en humoristisk och mänsklig bok, långt från den ilskna och rabiata polemik som den ibland påstås vara. En del av humorn är satir, eller gyckel rentav, och visst är det så att föremålen för den sortens humor ofta har svårt att skilja godmodigt löje från hatpropaganda.”
Nog är det så alltid. Avsaknaden av humor och vanlig mänsklighet är en del av nutidens tragik. Men Dawkins gör sitt bästa för att avhjälpa den.
Christer Hugo
LÄGG TILL NY KOMMENTAR