Kultur
Ny podd: Nyfikna samtal där kyrka och samhälle möts
Ett lagom långt samtal om ämnen som berör på djupet, med en gäst som får tala till punkt. Men den som lyssnar på Kent Wistis och Susanne Dahls podd ska inte behöva ha med sig några andra förkunskaper än sitt eget liv.

I höstas kom boken Vem såg mig då?, om trösteänglar i ord och bild. Nu har Kent Wisti och Susanne Dahl ett nytt projekt ihop, podden Kinamockaskogen, som har premiär till tredje advent.
Men det här är inte ”deras” podd, det betonar båda flera gånger, utan ett samarbete mellan bland andra Lunds stift, Luleå stift och Sensus. Att det är just Kent Wisti och Susanne Dahl som nu lanserar Kinamockaskogen är bara för att de råkade vara först. Framöver får någon annan ta över, det är formen redan tänkt för. Och att det blev en podd, en tanke som först uppstod i deras respektive arbete med universitetskyrkan, var för att nå så många som möjligt.
– En podd är lättillgänglig. Man kan lyssna när som helst, olika människor kan lyssna vid olika tillfällen, och sedan samtala om det man hört vid ett helt annat tillfälle, säger Kent Wisti.
– Jag har jobbat med närradio en gång i tiden, men inte med poddar. Men jag tycker också om det här lättillgängliga formatet.
Och så det demokratiska och fantastiska i att man kan skapa ett eget program, säger Susanne Dahl.
Personligen föredrar hon poddar som är korta och kärnfulla. Avsnitten av Kinamockaskogen är också bara halvtimmeslånga, uppbyggda kring ett tydligt tema.
– Jag är så pepp på formen. Vi två inleder med en reflektion, men det ska inte alls vara fokus på oss, utan på samtalet. Vi matar på med frågor förstås, men det ska vara en intervju med gästen, som präglas av genuin nyfikenhet, säger Susanne Dahl.
Gästerna valdes i ett andra steg. De utgick från ett antal ämnen, valda med omsorg för att inte vara för svåra eller för inomkyrkliga.
– Ämnena är livsnära, existentiella, men inte kyrkliga. Vi pratar om hem, hädelse, döden, vänskap och försoning. Stora frågor. Men den enda förförståelsen som ska behövas är det egna livet, säger Kent Wisti.
Deras erfarenhet av universitetskyrkan är viktig, tror de båda, eftersom det där ständigt handlar om att finna sätt att nå ut som är relevanta för en icke-kyrkvan målgrupp.
– Jag är präglad av den världen, där det inte är möjligt att använda det kyrkliga språket. Där får jag hela tiden sätta in allt i nuet, i en kontext, och hitta ett språk för det, säger Susanne Dahl.
Hon tycker sig ha sett att det inom kyrkan finns en rädsla för att ge intrycket av att den som använder ett annat språk än det väldigt färdigförpackade religiösa, inte tar tron på allvar.
– Men så är det ju inte. Jag jobbar ständigt med den här översättningen – hur talar jag liv, hur talar jag tro?
– Det tror jag alla vi som verkat inom institutionssjälavården känner igen, säger Kent Wisti, och betonar att det inte är en podd främst för kollegorna inom Svenska kyrkan.
Däremot är hans förhoppning att den ska kunna användas av församlingarna, som samtalsstartare, i arbetet med religionsdialog eller på det sätt som passar bäst lokalt att ta upp ett visst ämne.
Namnet Kinamockaskogen är valt för att det öppnar upp för lite allt möjligt.
– Vi ville ha något som signalerade lekfullhet. Så många har växt upp med den sången, namnet blir något man känner igen och reagerar på. Och det är verkligen inte kyrkligt, säger Susanne Dahl.
– Men vi vet precis var Kinamockaskogen ligger, i skärningspunkten mellan kultur, samhälle och kyrka. Det är en fantasiplats, men ändå ett ställe där vi kan mötas, säger Kent Wisti.
Det har varit viktigt för dem att låta gästerna ta plats och få tala till punkt, även om det ibland sägs besvärliga saker. Ett avsnitt som de tror kan provocera är ”Utan tro i Kinamockaskogen”, med Ulf Gustafsson, förbundssekreterare i Humanisterna, som berättar om sin tro som sekulär humanist.
– Det blev verkligen ett fint möte. Någon kommer säkert ifrågasätta varför han inte fick fler kritiska frågor. Även när man säger sig vilja ha öppna samtal, finns det en förväntan att folk ska ställas till svars, men vi vill bara vara nyfikna och intresserade, säger Susanne Dahl.
Även premiäravsnittets Magnus Betnér, som talar om hädelse, har potential att uppröra. Den som lyssnar får se. För nu är det dags, efter att pandemin förskjutit allt.
– Vi spelade in det första avsnittet i februari. Sedan kom corona och vi kom inte i gång igen förrän i september, säger Kent Wisti.
Fyra avsnitt sänds före jul, ytterligare åtta under våren. Den stora uppgiften nu är att nå ut med att podden finns. Helst också inspirera några som vill ta över stafettpinnen.
– Jag tror det finns stora möjligheter att nå brett. Med lite tur kan det här bli Sveriges största livsåskådningspodd.
Sara Grant