Kritikerrosade Judith Kiros medverkar under Existentiell litteraturfestival

De första dikterna skrev hon direkt efter att debutboken O kom ut. När de nu tryckts fyra år senare är det i kraftigt omarbetad form. Inte minst är texten, som växte längs resan, rejält nedstruken. Judith Kiros lät en uppriktig författarvän läsa. ”Ta bort de första hundra sidorna”, sa han.

Så blev det.

Det röda är det gränslösa har tagit kritikerna med storm. Den har kallats ”storslagen och livsviktig” och ses som exempel på poesins möjligheter att som ingen annan genre ge ord åt människans och samhällets tillstånd.

Tog tid att hitta rösten

I centrum står ett diktjag som lider av depression. Personen har isolerat sig i en förortslägenhet. Samtidigt tränger tidens våndor in, med allt från telefonköer till storskaliga hot. Diktjaget för en återkommande dialog med den engelska 1300-talsmystikern Julian av Norwich, en kvinna som levde som anakoret, eremit, och som trots sin bokstavligen inmurade tillvaro stod i närkontakt med omvärlden.

Judith Kiros säger att det tog tid att hitta tonen.

– Jag sökte en röst som kunde röra sig över tid och rum, som kunde vara humoristisk men som i grunden var dödssökande. Någon som inte riktigt är en del av omvärlden och som lånar andras språk eftersom jagets eget språk är uttömt.

Hon säger att det är en berättelse om det meningslösa lidandet.

– Om man lider för en sak, en person eller en revolution kan man utstå mycket. Men när lidandet saknar syfte, hur står man då ut?

Svårt att dra sig undan världen

Till religionens viktigaste uppgifter hör att ge smärtan mening, menar Judith Kiros. Men i det här fallet sker det inte. Genom boken skildras hur depressionstillståndet innebär att tillvaron blir platt. Diktjaget vänder sig utan framgång till Julian av Norwich för att hitta ett språk som härbärgerar mystik och djup.

Både medeltidens anakoreter och samtidens frivilliga eremiter illustrerar hur svårt det är att totalt dra sig undan världen. Varje människa är ett pågående gensvar på det samhälle hon lever i.

Under arbetet med boken läste Judith Kiros Ancrene Wisse från 1200-talet. Den är en så kallad klosterregel, skriven till tre systrar som alla ska bli anakoreter.

– ”Du får inte skvallra”, står det. Att det ens är en regel tyder på att skvaller var ett problem också i klostermiljö. Folk kom på besök, anakoreten var ett slags brygga mellan det himmelska och det profana, även för samhället i stort.

Allt fokus på att prestera

Sjukdom har genom historien varit såväl spegel som protest. Judith Kiros visar i sin bok hur depression och psykisk ohälsa i många fall är ett resultat av ideologiska val på samhällsnivå.

– Vi lever i en tid som producerar psykisk ohälsa. Allt fokus är riktat mot att man ska prestera och bidra och när den funktionen skadas är man ingenting.

Depressionen är ett tillstånd av att vara instängd i sitt ego, samtidigt tyngd av världens lidande, säger Judith Kiros.

– Jag tänker att det är vad som händer när man säger till människor att de inte kan påverka sina liv. Empatin begränsas. Fruktansvärda saker sker konstant, men vi blir bara tillsagda att det är så världen är.

Hon tar Alan Kurdi som exempel, den syriska pojken som hittades uppspolad på en turkisk strand under flyktingkrisen 2015. Reaktionerna var starka och väckte svenskarnas välvilja.

– Men det politiska utslaget blev tvärtom, en åtstramning. Det är att säga ”vi lever våra egna små liv, sköt ditt eget”. Jag tror människor mår väldigt dåligt av att inte få existera i relation till andra. Till och med Julian av Norwich levde trots sin isolering i relation till andra människor. Man skulle inte ha valt att bli anakoret om man inte hade en kyrka och ett samhälle som man kom ur.

Underbar metod för att läsa långsammare

Intresset för Julian av Norwich föddes genom en kurs i anglosaxisk och medeltida litteratur. Det är längesen nu, men Judith Kiros har fortsatt att läsa hennes texter. Hon säger att det är en underbar metod för den som vill odla en långsammare lästakt.

I de månghundraåriga texterna har hon hittat en röst som artikulerar kvinnokroppens gränslöshet och erfarenheter. Som titeln på boken antyder är sidorna fulla av blod, vätskor och passion. Inspirationen kommer från Julian av Norwich som i syner upplevde Jesus blöda över hennes säng.

– För mig är det en bild av menstruation. Norwich identifierar också Jesus med en mor, hon säger om Jesus att han ammar oss med sitt eget blod. Det är en rätt obehaglig bild. Men den är också öm.

Kan göra vad som helst för varandra

För Judith Kiros är den röda färgen både martyrernas och det mänskligas. En symbol för det som spränger fram i uppoffring och kamp. Judith Kiros kommer från Tigray. Flera av hennes familjemedlemmar tillhör de uppåt 500 000 människor som dött i inbördeskriget i Etiopien.

– Människor har tvingats fly med sina barn på ryggen, de har delat med sig av det sista de haft kvar. Jag har tänkt mycket på den extrema form av uppoffring som kommer i tider av katastrof. Vi har bilden av människan som ett rovdjur som kan fås att göra vad som helst mot andra. Men med kriget blev det också tydligt att människor kan göra vad som helst för varandra.

Medverkar på Existentiell litteraturfestival

När Judith Kiros nu bjuds in för att medverka på Existentiell litteraturfestival är det som representant för en genre som anses genomgå en vitalisering. Flera recensenter pekar på hur Det röda är det gränslösa inger läsaren hopp – mänskligt och politiskt.

Själv är hon förvånad. Boken uppehåller sig mycket vid sorgen över att sakna hopp, menar hon.

Samtidigt konstaterar hon att total hopplöshet inte är möjlig i lyriken. Den måste befinna sig i dialog med världen och sina läsare.

– Kanske är det det som recensenterna är ute efter. Jag tycker att poesin är den politiskt sett mest intressanta genren. Litteratur avkrävs ständigt ett värde på marknaden, texter ska vara tillgängliga och enkla. Poesin är inte så, den har tillåtelse att förhålla sig till det mystiska, obskyra och intuitiva.