recension

Påminnelse som ger eko in i vår tid

Vi behöver påminnas om vad som skedde och om att varje människoöde är unikt, skriver Helene Egnell i sin recension av fotoboken Glöm oss aldrig.

Gabriella med silverdosan. Som ung student arbetade Gabriella som volontär på Raoul Wallenbergs kontor i Budapest och skrev ut så kallade skyddspass som kom att rädda livet på tusentals ungerska judar. Bilden finns med i fotoboken Glöm oss aldrig.
Publicerad

Bok: Glöm oss aldrig

Författare:  Catharina Condrò Lindgren

Förlag: Alster förlag

Han har så vackra händer, brukade mor säga när vi hade varit på Marionetteatern vid S:t Eriksplan. Det var inget jag lade märke till som barn, jag tittade på Benjamin och de andra figurerna som Michael Meschke gav liv åt. Men nu kan jag betrakta hans händer, rynkiga och ådrade, i Catharina Condrò Lindgrens fotobok Glöm oss aldrig.

Det är en mycket vacker bok. Lindgren har samtalat med 42 personer som överlevde Förintelsen och kom till Sverige, och fotograferat deras händer. Hon menar att händerna berättar något om människors liv, och att de i ett samtal inte står i fokus för uppmärksamheten och därför blir öppna på ett annat sätt än ansiktet.

De medverkande har också fått ta med och hålla i ett föremål som betyder mycket för dem. Det är silverskrin, väskor, dokument från 30-talet, foton i medaljonger och album. Michael Meschke håller i en marionettdocka.

Några föremål har religiös betydelse, ett flätat ljus för havdalafirandet, ritualen som avslutar sabbaten och inleder en ny vecka, får för mig en symbolisk betydelse. De som medverkar i boken har fått göra en ny början i sina liv.

Roza med sina föräldrars porträtt. Från det att Roza var tio år och två år framåt levde hon i skogen, beväpnad, med ryska partisaner. Innan dess hade familjen levt gömd under golvet hos hjälpsamma och modiga polacker. Ur boken Glöm oss aldrig.

Men det är bara min tolkning. För vi får inte veta vilken betydelse föremålen har för sina ägare. Till varje bild finns ett citat ur samtalet med den fotograferade, men det anknyter endast undantagsvis till föremålet på bilden. Vem är kvinnan på fotot i medaljongen, vad symboliserar kaffekoppen? Det tillåter betraktaren att fundera och skapa sin egen berättelse utifrån föremålen.

Det finns några längre texter, berättelser av de överlevande själva, och barn och barnbarn till överlevande. Eva Ekselius har skrivit en reflekterande inledning. Men bilderna spelar huvudrollen, lagda över hela uppslag, de flesta i svartvitt och några i färg. 

Jag tänker att färgbilderna valts då färgen är betydelsebärande, som händerna (med röda naglar) som håller en smartphone med rött skal, och texten ”Hela min familj mördades under kriget. Men jag har min son. Min telefon är alltid med mig så jag inte råkar missa ett samtal.”

Leon med sitt gettopass från Lodz. Han överlevde senare bland annat Auschwitz.
Susanna med den lilla väskan hon fick som tolvåring i Bergen-Belsen inför resan till Sverige.

Mer än så behöver inte sägas. Vi har ju hört, sett och läst berättelserna från Förintelsen. Det är inte mer information vi behöver, i alla fall inte vi som överhuvudtaget vill bläddra i den här boken.

Men vi behöver påminnas, både om vad som skedde och om att varje människoöde liksom varje fingeravtryck är unikt. Och vi behöver påminnas om att det som gjorde att några överlevde var, som Walter säger i boken ”oräddhet, fräckhet, tur och många goda vänner”. 

Inte minst det sista: vi lever i en tid då människor i utsatta situationer behöver vänner, och vi behöver fråga oss: vill och vågar jag vara en sådan vän? Det kan en reflektera över i umgänget med denna bok.