Kultur

Plats för poesi

Det gör ont när en nära vän konverterar till katolska kyrkan.

Det handlar en av dikterna om i Kyrkans Tidnings nya lyrikavdelning, Plats för poesi. Några gånger per år räknar vi med att publicera ett urval av läsarnas dikter.

Först ut är två präster och en teologie studerande.

 

När en vän konverterar

infinner sig ett kyligt glapp

mellan den glädje man borde uppamma

för hennes skull

och ett diffust men omisskännligt vemod.

 

Hon tänker, och så har det undervisats,

att hon fraktas över till Moderskeppet.

Ändå: denna fantomsmärta

från en båt som tar in vatten

både här och där och som verkar ha tappat kursen.

 

Själv är jag kvar och några till

och menar bestämt att radiokontakten

inte är bruten.

Att skadorna inte är irreparabla.

Att skrovet inte är bortom all räddning.

Att Någon bär – igenom stormen och den bedrägliga stiltjen.

 

Vi har varseblivit himlen öppnad, sett duvan, hört Rösten.

Men det är klart: någon särskilt ordnad tillvaro är det knappast.

Det är Blott en dag som gäller. Mannat kan inte sparas.

Någon verkar längta efter mina tomma händer.

Inte genom någon människas vishet eller kraft skall det ske.

 

Liturgi, katekes, ordnade biktförhållanden.

Kontinental skönhet.

Underordning (n b med högburet huvud).

Välklädda konvertiter, vart man ser.

Värdigt, värdigt, värdigt seglar Moderskeppet fram.

 

Vi i vrakbåten kan i våra sämsta stunder uppfatta

en viss SJÄLVTILLRÄCKLIGHET

i deras morsesignaler.

De upphör aldrig att i verserad ton påminna om sin

senioritet. Det goda samtalets grynnor.

Och även om de, numera, i någon mån, erkänner

att vinden blåser

även över lutherskt och pentekostalt vatten

kvarstår faktum:

de nittionio klarar sig bra,

anser sig ha allt de behöver för saligheten.

 

När en vän konverterar

undrar jag vilket ansvar

vi i vrakbåten har för vår belägenhet.

Med besättningens krismedvetande är det

sisådär.

Några liknar pirater och hissar egna flaggor.

Men kapten Smollett är varken död eller på annat sätt

oskadliggjord.

Vi tjänar Honom i det tysta, emotser Hans synliga

återkomst från Skattkammarön, just till detta vrak.

Att Han är med, tvivlar vi inte på.

Men anförtrodde Han oss vraket såsom vrak?

 

Det verkar hursomhelst inte ligga i Hans natur

att beordra ”Alle man överbord”, ”Rädde sig den som kan”.

När en vän konverterar undrar man varifrån den kommer, 

vindpusten: älska ditt vrak som dig själv!

Ska jag ta vara på min syster även när hon är i gott sällskap?

 

ANNA SOPHIA BONDE
Präst och bibellärare på Helsjöns folkhögskola.

 

 

Jag vet hur kyrktuppen vakar över

den rivna vintern,

hur den rivna vintern vakar över

koppartaken och sprider värme

i stenvalven.

 

Hur du kan luta dig över bänkrader

och hur du kan luta dig över landskap,

hur du kan böja dig som en ensam kvist

spetsad i frågor och flylttfågelstreck

 

PER-JOHAN WILHELMSSON
Prästkandidat i Lunds stift, aktuell med lyriksamlingen Acedia

 

 

Gryningen

Under dessa dagar

har jag upplevt

en helig urrysning.

 

Nu har världen

äntligen blivit till.

Jag ser dig i allt.

 

Ser jag upp mot

natthimlen,

är molnen du.

 

Om detta är

gryningen,

hur skall då

morgonen

och dagen bli?

 

JÖRGEN DICANDER
Präst aktuell med lyriksamlingen Fegljus.

Taggar:

Poesi

Läs vidare