Poesins Gud bor i naturen

BOK Svensk Poesi, Redaktörer Daniel Möller och Niklas Schiöler, Albert Bonniers förlag

Det väckte viss uppståndelse i våras när kulturradion i en påannons till ett program om Majken Johansson ställde den yr­vakna frågan: ”Går det att skriva bra poesi, samtidigt som man tror på Gud?”

Skulle någon fortfarande tvivla på det och vilja undersöka saken på egen hand – eller bara i största allmänhet bekanta sig med lyriken – föreligger nu en färsk antologi, Svensk Poesi, väl lämpad för ändamålet.

Tjock som en bibel ger den på ett tusental sidor den svenskspråkiga lyrikens historia i koncentrat – från runstenarna fram till i dag.

Redaktörer är Daniel Möller och Niklas Schiöler, som i sammanhanget representerar en ny generation litteraturforskare. Det märks framför allt i ett viktigt hänseende: könsfördelningen är här avsevärt mer jämlik än i tidigare liknande utgåvor.

Men glädjande är också att man i ett annat avseende valt en mer konservativ linje än föregångarna, genom att konsekvent behålla den ursprungliga stavningen i den äldre poesin.

Att läsa dikterna så att säga på originalspråket ger inte bara en starkare tidskänsla, utan också en konkret och sinnlig upplevelse av vilken flytande materia språket är – och alltid har varit.

På många sätt är det också den äldre poesin som gör starkast intryck i antologin. Det är som om man numera blivit så van vid fri vers att den formbundna dikten i många fall framstår som mer utmanande och nydanande. Att till exempel läsa en 1600-talspoet som Stiernhielm är ett rent nöje, både för språkmusikens skull och som äventyr för tanken.

I den äldre poesin är ju Guds närvaro mer eller mindre obligatorisk, men kanske ändå inte så påtaglig som man kunnat förvänta sig; ofta är den bara underförstådd och ibland kanske också mest pliktskyldig. Som mest oförställd och innerlig är den naturligtvis i den viktiga psalmdiktningen, som här också getts gott om plats.

I särklass mest utrymme får annars Bellman. Hos honom står ju inte precis religionsfrågan i centrum, hur bibelsprängd och dödsmedveten hans diktning än är. Ändå frestas man kalla den om inte religiös, så i alla fall visionär. Myllret i hans rundmålningar har ett speciellt och liksom ny­tvaget skimmer över sig, som delvis kanske är musikaliskt betingat, men som också ger sken av en sorts övergripande vision.

Likaså kan det socialt låga, humoristiskt försonliga perspektivet hos Bellman ibland föra tankarna till kristna giganter som Lars Ahlin och Luther...

Möjligen är detta att tänja på begreppen, men genomgående är det också så att poesins Gud inte är någon man främst hittar i kyrkan, Bibeln eller bönen. Finns det en plats som denne Gud favoriserar är det i stället – naturen.

Naturlyriken bildar ju också något av Kungsleden i svensk poesi. Redan på ett tidigt stadium står den i förbund med religionen; att betrakta naturen var, som Linné skrev, att ”se Gud på ryggen”. Naturen vittnade överallt om Gud, den var en levande, bortommänsklig förkunnelse, som med tiden kom att uppfattas som nästan likvärdig med Ordets.

Tanken fanns ju också antydd redan i Jesu bergspredikan, med dess utpekande av liljorna på marken som skönare än allt människo­skapat. Men på 1700-talet växer det fram en hel teologi kring naturiakttagelsen, den så kallade fysikoteologin, som får ett brett genomslag här hemma. Poeter, präster och vetenskapsidkare gjorde gemensam sak i sökandet efter ständigt nya och alltmer sinnrika exempel på hur naturen vittnade om Guds visdom och allestädes närvaro.

Faktiskt skulle man kunna påstå att stora delar av den svenska naturlyriska traditionen har detta tänkesätt som sitt idémässiga fundament. Dess blomstringstid inträffar under 1700- och 1800-talet, men också där­efter kan det spåras i olika former, ända fram till våra dagar.

När till exempel Tranströmer i en dikt beskriver hur en skalbagges vingar ligger hopfällda ”lika sinnrikt som en fallskärm packad av en expert” så är det precis detta det handlar om: En konkret, sinnes­bunden upplevelse av skapar­gudens konstfärdiga visdom.

Med romantiken förvänds småningom den här sortens objektiva naturiakttagelse i en mer inåtvänd och drömsk, platoniserande form. Och därefter blir sedan naturen alltmer en spegel och projektionsyta för diktarens subjektiva själstillstånd – och får i samma mån en mer problematiserande och melankolisk karaktär.

Men parallellt med detta finns hela tiden en motsatt rörelse, där naturen i lyckliga ögonblick projiceras på diktarens själ – och då är vi tillbaka i mystiken, även om Gud kanske aldrig nämns vid namn. Slående exempel på detta finner man här i till exempel den tidiga och sena Södergrans naturmeditationer, Hjalmar Gullbergs märkliga Häger på bryggan, Ekelöfs En verklighet (drömd) och Harry Martinsons Kväll i inlandet.

Till antologins stora förtjänster hör det generösa utrymme den ger till den samtida poesin, alltså från runt 1990 till i dag. Då handlar det ju inte längre om klassiker­stämplade dikter och det är väl troligt att tiden kommer att gallra ganska hårt i detta material, men det ger ändå en behändig och välkommen introduktion till en diktning som annars kan vara svår att överblicka.

Just när det gäller Guds närvaro i poesin är det dock svårt att frigöra sig från intrycket att den minskat radikalt på senare år. I alla fall som genomgripande livshållning och bärande tematik för ett helt författarskap.

Men möjligen är det en synvilla. I enskilda dikter kan man ofta ana en konfessionslös religiositet, som mest tar sig uttryck i korta ögonblick av transcendens, utan att de vidare kategoriseras eller upphöjs till en specifik åskådning.

Den dröm om ”det större språket” som Göran Sonnevi skriver om på ett ställe – och som går igen på flera håll – ger likaså intryck av att vara både religiöst och poetiskt betingad.

Störst utrymme bland samtida poeter får Katarina Frostenson. Av hennes hand finns här – jämte bland annat en kort para­fras på Fader vår – en stort anlagd, vir­tuos dikt som tar sin utgångspunkt i ett besök på 7-eleven. I sin totala behärskning av stilmedlen utgör den en av antologins höjdpunkter; på en gång dråplig samtidsskildring och gripande klago­sång, och med så djupa underströmmar och tonfall att det känns meningslöst att tala om den som religiös eller inte religiös.

Och kanske är det så: I sin högs­ta potens är poesin någonting tredje och för sig?

Men att det går att tro på Gud och samtidigt skriva bra dikter lämnar Svensk Poesi inga tvivel om. En annan, mer ange­lägen och besvärlig fråga blir dock hängande i luften: I vilken mån görs det fortfarande och hur ser de i så fall ut?

Kanske ett uppslag för kulturradion att nysta vidare på?