Ernesto Cardenal - prästen som inte tog till vapen

År 2003 kom jag till Nicaragua som ambassadör. När jag lämnade fem år senare var jag i praktiken förklarad ”persona non grata” efter att i en intervju ha yttrat mig kritiskt mot regeringens alltmer auktoritära tendenser. I dag har tendenserna övergått till hård diktatur. 

Men då, 2003, var det svenska biståndet till Nicaragua omfattande och relationerna mellan Sverige och Nicaragua var utmärkta. Min huvuduppgift var att se till att det svenska biståndet fungerade och verkligen bidrog till att minska fattigdomen. Men det var så mycket mer som intresserade mig, som exempelvis att närmare förstå lite om befrielseteologin. 

När vi i år firar den ekumeniska gemenskapen utifrån Stockholmsmötet 1925 vill jag uppmärksamma Ernesto Cardenal som föddes just det året. 

Men först något om själva begreppet. Befrielseteologin uppstod på 1960-talet i Latinamerika. Rötterna fanns i den peruanske prästen Gustavo Gutiérrez bok Teología de la Liberación från 1971. Redan i slutet av 1950-talet fanns rebelliska präster i Latinamerika, varav vissa ansåg att kampen mot sociala orättvisor skulle bekämpas med väpnat våld. 

En av dem var Camilo Torres. Han lämnade prästämbetet och stupade i strid 1966 som medlem av den väpnade gruppen ELN. Gutiérrez och Torres var för övrigt studiekamrater och vänner men valde olika vägar. Befrielse­teologin krävde social rättvisa för de fattiga och befrielse av förtryckta och förekom i flera länder med militärdiktatur. 

Den stod i tydlig konflikt med den katolska kyrkans elit och fördömdes av Vatikanen. Budskapet spred sig över Latinamerika där Ernesto Cardenal var en av de mest kända företrädarna. I Nicaragua bildades basgrupper som tillsammans läste och tolkade ­Bibeln tillsammans. 

Min första kontakt med befrielseteologin var 1971 då jag fick möta dom Hélder Câmara i Recife. Hans solidaritet med de fattiga möttes med dödshot. 

Jag var också vän med Svante Grände. Vi lärde känna varandra inom Utbildning för biståndsverksamhet (UBV) där jag var aktiv i Colombia 1970–71 och han i Chile från 1972. Vi åkte bland annat till södra Chile tillsammans och hälsade på en pastor som jag kände och som arbetade med ursprungsbefolkningen mapuches.

Svante Grände, son till kyrkoherden i Tvååker, inspirerades av befrielseteologins budskap. Efter militärkuppen i Chile 1973 gick han med i den marxistiska gerillan och dödades i Argentina 1975.

När jag kom till Nicaragua drygt 30 år efter min första kontakt med befrielseteologin 1971 såg jag fram emot att träffa legendaren Ernesto Cardenal. 

Vid flera tillfällen fick jag också möjlighet att tala med honom om det politiska läget och om hans personliga historia. Vi sågs även vid de gudstjänster som hans bror Fernando höll i jesuitkapellet på ett av stadens universitet. 

Ernesto kom gärna till första advent på svenska ambassaden i Managua. Jag minns honom som en direkt och varm person som var tacksam över Sveriges insats i Nicaragua. Han var alltid öppen för att prata om nuet och historien.

Ernesto Cardenals födelsestad var Granada i Nicaragua. Av hans två bröder, Fernando och Rodrigo, blev Fernando också präst och minister. Ernesto började sina studier i jesuiternas skola i staden. Efter sin studentexamen reste han till Mexiko för universitetsstudier i litteratur och därefter till New York i USA för studier i nordamerikansk litteratur och 1949–1950 till Madrid. Under ungdomsåren skrev han kärleksdikter som ofta citerats i Latinamerika. Här är en dikt till Claudia:

När jag förlorade dig har du och jag förlorat
Jag för att du var den jag ­älskade mest
Och du för jag var den som ­älskade dig mest.
Men av oss två var du den som förlorar mest.
För att jag kan komma att älska andra som jag älskade dig.
Men dig kommer ingen att ­älska som jag.

År 1950 återvände han till Nicaragua där han fortsatte att skriva poesi och började skulptera. Han engagerade sig i motståndet mot diktatorn Somoza och 1956 skrev han sitt stora politiska poetiska verk Timmen noll. Här ett utdrag ur psalm 129, från den:

Ur djupen ropar jag till dig, ­Herre
Jag ropar om natten i fängelset
Och i koncentrationslägret
I tortyrkammaren
I mörkrets timme
Hör min röst
Mitt SOS

Samma år beslöt han sig för att bli munk och reste därför 1957 till klostret Our Lady of Gethsemani i Kentucky, USA, som förestods av Thomas Merton, en känd amerikansk trappistmunk och mystiker. Denne kom att bli Cardenals andliga mentor och hans stora vän. Efter vidare studier i Mexiko och Colombia blev han vigd till präst i Managua 1965.

Cardenal var alltså präst, men också poet, konstnär och revolutionär. Han sökte enkelheten och gemenskapen med fattiga män­niskor och grundade därför 1966 en kommunitet på ön Solentiname, en ögrupp i Nicaraguasjön. Där utvecklades olika kooperativ tillsammans med fiskare och bönder. De sålde sin fisk och sina grönsaker, men skapade också den naivistiska målningen och många hantverksprodukter. 

Jag besökte ön 2004 och ­bodde i ett enkelt, litet gästhus med stillhet – i stark kontrast till tjusiga amerikanska hotell i näraliggande San Carlos där en natt kunde kosta 200 dollar. 

I Solentiname firades gudstjänster med lokalbefolkningen: fiskare, bönder och hantverkare. Alla kände sig välkomna i gemenskapen, om det så var för några timmar eller några dagar.

FSLN, det sandinistiska partiet, förberedde under hela 1970-talet upproret mot diktatorn Somoza , vars familj då hade lagt under sig en fjärdedel av hela landet. Många hamnade i fängelse och utsattes för tortyr, andra tvingades till exil i Costa Rica. Men det väpnade uppropet lyckades vid revolutionen 1979 och Cardenal, som var en viktig person i ledningen, blev kulturminister 1979–87 och besökte bland annat Sverige. 

År 1983 kom påven Johannes Paulus II till Nicaragua och hela regeringen mötte honom vid flygplatsen. Några hade förvarnat Cardenal om att påven skulle före­brå honom och att han inte borde visa upp sig. Men han kom ändå till flygplatsen och väntade på att få påvens välsignelse. 

Påven gav ingen välsignelse, utan lyfte pekfingret och sa till Cardenal: ”Först måste du för­sonas med kyrkan”. 

Bakgrunden var att påven, som levt under kommunistiskt ­styre i Polen, motsatt sig att Cardenal fungerade både som minister i en sandinistisk regering och som katolsk präst. Cardenal förlorade sin rätt att fira mässa, och återinsattes först på sin dödsbädd av påve Franciskus.

Detta gjorde att många tog Cardenals parti och att påven misskrediterades i progressiva kretsar i hela Latinamerika efter besöket i Nicaragua. 

Efter revolutionen 1979 präglades hela 1980-talet av entusiasm kring bland annat kampanjer för att öka skriv- och läskunnigheten och fri sjukvård för alla, men också umbäranden i och med inbördeskriget. Under president Reagans regim stöttade USA med vapenmakt de så kallade contras, de som var emot FSLN-regeringen. Många dog i strider på båda sidor och alla invånare drabbades av bristen på livsmedel, mediciner och andra varor. 

Men det var också en tid när många unga volontärer från Europa, inte minst från Sverige, kom för att plocka kaffe eller ­bidra med sina kunskaper exempelvis inom sjukvården. 

Rockbandet Imperiet gjorde en bejublad konsert 1986, Olof Palme besökte två år tidigare som första utländska statsminister landet och uppmanade till ett demokratiskt val. Det blev val samma år och det svenska biståndet via Sida, som påbörjats som stöd till politiska fångar, utökades och fortsatte sedan fram till 2010 under olika regeringar. 

Alla svårigheter ledde till krigströtthet och i ett nytt val 1990 förlorade sandinisterna. Det blev en chock för många när makten övergick till den liberala presidenten Violeta Chamorro. Cardenal tog avstånd från Ortega och sandinistpartiet efter valförlusten då han bevittnade den så kallade ”piñatan”, det vill säga då ledningen snabbt övertog statliga tillgångar genom att ­sälja billigt eller ge bort företag till framträdande sandinister. 

När Daniel Ortega återigen fick makten efter valet 2006 hamnade Cardenal i onåd, då han kritiserat ledningen och blev hårt straffad med falska anklagelser för påstådda oegentligheter i verksamheten på Solentiname.  Hans bankkonton och tillgångar frystes och hans rörelsefrihet begränsades.  I självbiografin Den förlorade revolutionen uttryckte han sin djupa besvikelse. 

Cardenal berikade på många sätt kulturlivet i Nicaragua. Till de mindre kända verken är en samling dikter skrivna med och av barn med cancer på sjukhuset La Mascota i Managua. Boken Utan regnbåge skulle det vara sorgligt kom ut 2006, rikt illustrerad av den tyska konstnären Christa Unzner-Koe­bel. Den berömda nicaraguanska bondemässan som har sjungits i många svenska kyrkor kom till med hjälp av Cardenal.

När jag senare var ambassadör i Chile, var jag med när Cardenal mottog Nerudapriset ur president Michelle Bachelets händer i Santiago de Chile 2009. Det var inget Ortegaregimen firade och man lät honom inte ta emot pengarna. De sista åren levde han alltmer isolerad i ett Nicaragua där repressionen under Ortegas diktatur har tilltagit.

Varför har Ernesto Cardenals gärning fortsatt betydelse för många kristna? Dikter och skrivna verk lever förstås kvar, men jag vill lyfta fram tre saker: Att det ibland är nödvändigt att ompröva ställningstaganden och ­lojaliteter, att vi som kristna ser och tar ställning för de fattiga samt att vi alla kan se skönheten i det enkla.

Under decennierna som gått har befrielseteologin fortsatt inspirera, bland annat sociala rörelser med sitt fokus på förtryckta och fattiga. Även feministteologin har genom åren hämtat näring ur befrielseteologin med sin kritik av patriarkala strukturer och förtryck. 

En nutida uppföljare av 1970-tal­ets befrielseteologi är Ana Ruth Garcia från Honduras. Hon tog nyligen emot Per Anger-priset i Sverige. I en intervju i Kyrkans Tidning talade hon om att en patriarkal bibeltolkning möjliggör mäns våld, medan en feministisk nytolkning av Bibeln ger kvinnan en helt annan roll i kyrkan, samhället och äktenskapet.

Nu är det befriande feministisk teologi som gäller!

Eva Zetterberg
Ambassadör i Nicaragua 2003-2008