Bok: Samvetet finns bara när det utsätts för hot

Bok: Frihet till samvete av Susanne Wigorts Yngvesson (Timbro förlag)

Rikssalen i Worms var packad med dignitärer. Under en baldakin satt kejsaren Karl V. Augustinermunken Martin Luther var redan bannlyst av påven för sina idéers och skrifters skull. Nu, i april 1521, riskerade han att bli förklarad fredlös av den världsliga makten. Var han redo att göra avbön? Nej, svarade Luther. Han kunde inte göra något som stred mot samvetet. ”Strunta i samvetet, Martin!”, hojtade en funktionär. Men munken stod fast. När han lämnade salen skränade Karls spanska knektar: ”Al fuego! Al fuego! Till bålet! Till bålet!”

De kända scenerna från riksdagen i Worms är en bra utgångspunkt för en diskussion om ett allt mer frekvent begrepp: ”samvetsfrihet”. Om detta, och om debatten kring det, har Susanne Wigorts Yngvesson skrivit en 150-sidig essä, Frihet till samvete. Wigorts Yngvesson är docent i etik och lektor vid Teologiska högskolan i Stockholm. I essän strävar hon efter att låta den akademiskt teoretiska analysen och den dagsaktuella debatten spegla och stötta varandra.

I scenen från Worms blir det tydligt att ”samvete” har med konflikter att göra. Hårdraget skulle man kunna säga att samvetet bara finns när det utsätts för hot. Detta hot kan vara av två slag. En inre konfliktsituation: jag frestas att göra något jag vet eller anar att jag inte borde göra, men samvetet spjärnar emot. En yttre konfliktsituation: jag vet, eller anar, vad jag bör göra, men jag tillåts inte följa mitt samvete. Det är den senare situationen som åskådliggörs när Luther konfronteras med kejsarmakten och det är bara i relation till den sortens konflikter ett begrepp som ”samvetsfrihet” är relevant. Våra egna, inre moraliska konflikter får vi hantera på annat sätt.

För Luther fanns ingen ”samvetsfrihet”. Kejsaren gör honom fredlös. Rena medeltiden. Men i dag är det väl självklart att alla ska ha rätt att leva i enlighet med sina samveten.

Är vi verkligen säkra på det? Gäller det också rasisten? Här finns många trassliga tanketrådar, och Wigorts Yngvesson lyckas tyvärr inte riktigt reda ut dem. Det finns något ofärdigt över bokens pedagogiska struktur som jag tror har att göra med att inte heller analysen är fullt ut genomförd.

Grundproblemet är att hon inte tydligt definierar vad ”samvetsfrihet” i praktiken betyder: Rätt att tro och tänka fritt? Rätt att som medborgare inte bara tänka och tro fritt utan också handla i enlighet med mitt samvete? Rätt att som företrädare för en organisation, exempelvis präst i Svenska kyrkan, eller som anställd på en myndighet eller i ett företag vägra utföra vissa arbetsuppgifter därför att de strider mot mitt samvete?

Det är väldigt olika saker och de instanser som kan ge eller förvägra den enskilde ”samvetsfrihet” är också av mycket olika karaktär. Att kräva av staten att den inte ska sätta människor i fängelse för att de är öppna med att de tror på Gud är en sak. Att kräva av en butiksägare att han ska ge en anställd vegan rätt att slippa prismärka köttförpackningar (ett tänkt exempel) vore något annat. Om begreppet “samvetsfrihet” ska bli meningsfullt måste dessa skillnader göras tydliga. I Frihet till samvete görs de tvärtom otydliga.

Varför? Boken ägnar ett oproportionerligt stort utrymme åt fallet med barnmorskan som inte fick arbete i Region Jönköping därför att hon inte kunde tänka sig att medverka vid aborter. Historien saknar inte principiellt intresse, men Wigorts Yngvesson tycks bli så engagerad i fallet att hon glömmer sitt eget budord om vikten av ”att hålla samvetsfriheten skild från själva sakfrågan, särskilt i konfliktladdade frågeställningar”. Här blir det istället så mycket sak att det till sist framstår som om barnmorskorna och aborterna är bokens huvudsak. Det var väl ändå inte meningen?

Per Svensson