Se på vår tröskel står det årliga grälet om Lucia

Dragkamp. Det är många som vill lägga beslag på den symbolmättade ljusdrottningen.

Lucia skrider in. Med kaffe, lussebullar och tusen tolkningsmöjligheter. Kristina Lindh skriver om en numera skarpladdad ljusgestalt.

I Berlin blir inte alla lucia.

Det är Lotta Lundberg som i en färsk SvD-krönika synar svenskens faiblesse för friheten och möjligheterna till utlevelse i den tyska huvudstaden (där hon bor sedan många år). Förbuden är färre, liksom kontrollen.

Följaktligen också självbestämmandet. Hon beskriver välkända technoklubben Berghain, dit många från det likriktade Sverige älskar att vallfärda: ”Där underkastar man sig först en sadistisk dörrvakt som inte släpper in någon som luktar turist, men väl en tant som jag. De vill ha dit original. I kön gör man bäst i att inte le, inte prata högt och framför allt inte på engelska”.

Rasism? frågar Lotta Lundberg retoriskt, och svarar med ett lika syrligt som nöjt konstaterande: ”I Berlin blir inte alla lucia.”

Vem var Jesus? Du tycker frågan kom plötsligt. Det gör den inte. Det är december och just den tid då man skulle kunna tycka att ett av kyrkans stora diskussionsämnen borde väckas till liv, som en traditionsenlig upptakt till årets stora kristna högtid med barnet i krubban som orsak och centrum.

Och visst. Nog används Jesusgestalten ibland som symbol i diskussionen och ges den tolkning vederbörande önskar. Bilder som Rebellen eller Fredsmäklaren funkar fortfarande. Men
någon debatt i lunchrum och på insändarsidor orsakar de knappast. I stället har vi lucia.

Årligen återkommande projiceringsyta och åsiktsmässigt lackmuspapper. Ja, inte bara återkommande utan återkommande med allt större kraft.

Garderoben verkar statisk. Men den vita skruden och det röda bandet är attribut vars innebörd skiftar lika plötsligt som en klippdocksomklädning för femtiotalet.

Återblicken är värd att påminna om. För även om dagens luciadebatt är laddad har lucias framtoning alltid färgats av sin tid. De medeltida rötterna, där människor höll sig vakna under årets längsta natt för att inte angripas av Djävulens krafter som då släpptes lösa, lever fortfarande. Lucia är symbolen för kampen mot det onda. Det är henne vi laddar med vår bild av det som är gott och rätt.

Och det goda för hundra år sedan – när det moderna lucia-firandet introducerades – var progression. 1920-tal betydde framtidstro och urbanisering. Folk lämnar byarna, kvinnorna kliver in på arbetsmarknaden. Det var på arbetsplatserna som luciafirandet växte sig stort; de gamla traditionerna fick en ny scen.

Längre fram blev det goda lika med den vackra fasaden. Redan från start hade lucia utsetts genom omröstning, men det var under 50-talets nyvaknade masskonsumtion som luciafirandet etablerades som en skönhetstävling där stans mest sedesamt söta flicka röstades fram.

Ytterligare några decennier senare, i slutet av 90-talet, har såväl sekularisering som stress satt sina klor i svensken. Det är dubbelarbete och jobbmejl på kvällen och ingen har längre tid att skjutsa runt ungarna för att de ska kunna lussa för halva släkten. Nu blir förskolan den stora platsen för luciafirandet. På dagispallar trängs mammor, pappor, mor- och farföräldrar. Det goda blir det effektiva, skulle man kunna säga.

I dag är lucia omgiven av en lång rad önskemål. Och de är minst sagt skiftande. Två huvudtrender är tydliga.

Den första handlar om att intresset minskar. Dels bland dem som traditionellt förväntas bära upp det. I ett antal städer har de senaste åren luciafirandet fått ställas in på grund av att ungdomars, läs: tonårstjejers, intresse varit för lågt. Seden lockar helt enkelt inte längre. Och vad är en skönhetstävling i lokalpressen mot internets obegränsade möjligheter att branda sig själv i ständigt snyggljus?

Intresset minskar också från förskolepersonal som konstaterar att dagens luciafirande, som förvandlats till ett slags Årets Stora Show med tillhörande öppet hus, kräver för mycket av både barn, föräldrar och anställda. Dessutom utsätter smygfotande släktingar ungarna för risken att exploateras på sociala medier. På fler och fler dagis firas lucia internt utan föräldrar. I stället mejlas en film ut efteråt.

Den andra huvudtrenden handlar om hur intresset för luciafirandets själva utformning samtidigt ökar och hur det hamnat i debattens stridslinje på ett sätt som inte förekom tidigare. Lucia har blivit symbolen för frågan om huruvida de så kallade svenska värderingarna är hotade eller ej.

I takt med den ökade medvetenheten i frågor om rasism och genus har luciatåget sedan många år varit under omförhandling, vilket inneburit att allt såväl rektorer, kommersiella annonsörer som körledare i Svenska kyrkan introducerat lucior som varit pojkar och som varit svarta.

Genom utformningen av lucia har man visat att man varit med sin tid. Budskapet har ömsom varit en tom gest, ömsom en djupt menat bidrag till ökad rättvisa.

Med stöd i berättelsen om den unga italienska kvinnan som en gång mördades för att hon ”inte ville underkasta sig en mans kontroll” lyfter debattörer fram Lucia som ledstjärna i kampen mot mäns våld mot kvinnor. Andra framhåller Lucia som symbol för rätten till sin egen identitet genom att peka på helgonet som vägrade överge sin kristna tro och som ”inte lät sig tystas, trots konsekvenser med svärd och brinnande bål”.

Förändringarna har fått många traditionsvärnare att se rött. Luciafirandet har sedan flera år en säker placering på topplistan över de svenska seder som anses vara hotade och som regelbundet blir föremål för digital vrede.

Att luciafiranden ställs in på grund av ointresse ses här som svepskäl. I stället tolkas de som uttryck för en pågående islamisering och som ett resultat av ideologisk påtryckning från krafter som vill sälja ut landet.

Lucia har helt enkelt politiserats. Både av dem som velat utveckla luciafirandet och av dem som vill ha det som man anser att det alltid har varit.

Den gamla och mer harmlösa raljansen över luciafirandet har mestadels gått ut på att det är en underhållande symbol för den svenska alla-ska-med-mentaliteten. Den som gjort att förskolor den 13 december inte bara fyllts av lucior, stjärngossar och pepparkaksgubbbar utan även ett antal Batman och prinsessor.

Det är den mentaliteten Lotta Lundberg angriper i sin krönika. Det är också den mentaliteten komikern Johan Glans får publiken att skratta åt i en av sina kända monologer, där han också driver med den typiskt svenska okunskapen om årets högtider: ”Den absolut konstigaste traditionen vi har det är lucia, för den vet vi inte ens varför vi gör. ’Jo, det fanns ett italienskt helgon som hette Lucia. Hon dog, och därför …’ Sen tar det slut. I Sverige, som enda land i hela världen, firar vi detta genom att sätta strutar på huvudet på våra barn”.

Samtidigt är de släkt med varandra. Både de ingångna, lättsamma slängarna och den nya nationalistiska aggressiviteten visar hur lucia kretsar kring frågan om tillhörighet. Vem ryms i tåget? Vem får vara lucia? Vilka är ”vi”?

Snart skrider Lucia in än en gång, med sitt mer eller mindre brokiga följe. Lika brokig är debatten. Trots spretigheten är det ändå en vinkel som passerar märkligt okommenterad, nämligen det faktum att vi avslutar ett decennium då de ökande klyftorna innebär att luciatåg börjat ställas in på grund av att vissa familjer inte har råd att köpa utstyrsel.

Jag föreslår att nästa års lucia-debatt får handla om vad vi ska göra åt det.

Taggar:

Lucia

Kristina Lindh

Senaste artiklar