Svårt att inte kunna ge längre utan bara få ta emot

Foto: Viktoria Davidsson, Magnus Hjalmarson Neideman/SvD/TT

Det kommer över mig denna unika vår och sommar. Hur tar man emot?

Frångan ställs av teknikhistorikern Nina Wormbs.

Det är saligare att giva än att taga står det i Apostlagärningarna. Det är ett av de många ord från Bibeln som också blivit ett mycket använt ordspråk. Kanske så pass använt att ursprunget för de flesta är okänt. Det förmedlar en ädel idé om att skänka något som det mest eftersträvansvärda, det goda. Att ta, eller motta, är inte lika saligt.

Det kommer över mig denna unika vår och sommar. Hur tar man emot?

I den mycket stora mängden ”äldre och riskgrupp”, ibland kallad ”sköra”, finns människor som till alldeles nyligen levde helt vanliga liv utan större inskränkningar av rörelsefrihet och manöverutrymme. Visst har cancersjuka under behandling även tidigare varit infektionskänsliga och mor- och farföräldrar drabbats hårt av barnbarnens förkylningar, men detta virus gör något annat med oss.

Människor som inte uppvisar symptom eller medicineras måste nu skyddas och isoleras, inte gå in i butiker, inte träffa andra. Den som i vanliga fall ger och hjälper, är kanske plötsligt den som får och blir hjälpt. Rollerna blir nya och med dem identitet och självförståelse.

”Vi behöver inte hjälpa någon annan och behöver inte heller be om något. Coronakrisen har ställt detta på ända.

I Lars Trägårdhs och Henrik Berggrens Är svensken människa definieras begreppet statsindividualism som en stark tro på staten i utbyte mot frihet och oberoende. Våra välfärdssystem fungerar på ett sådant sätt att vi inte behöver ligga någon annan till last utan vi har i stället vissa rättigheter. Vi behöver inte hjälpa någon annan och behöver inte heller be om något.

Coronakrisen har ställt detta på ända. Det är civilsamhället som ordnat hjälp till de sköra. I min hiss finns en fin liten vit lapp där någon skrivit ”Behöver du hjälp med handling ring eller sms:a mig!” och så en underskrift och ett telefonnummer i blå piktur. Kanske en av de unga studenter som bor i mitt flerfamiljshus. Det är så trevligt gjort. Inbjudande på något vis. Generöst. Ändå har jag inte ringt.

Att tillhöra en riskgrupp under corona är en övning i ödmjukhet. Att be om hjälp är inte alltid så lätt. Och kanske särskilt inte om man också är statsindividualist. Önskan att inte vara till besvär är rätt utbredd. Och samtidigt, är inte det också precis vad det är att tillhöra – att både vara behövd och behöva?

I den lilla boken Resa i känslornas landskap av barn- och ungdomspsykiatrikern Björn Wrangsjö cyklar han omkring bland känslor som tagit gestalt. Tacksamheten besöks efter Glädjen som bor nära. Men vi kan också färdas i andra riktningen, tacksamheten kan ge glädje.

Kanske är det ändå inte så stor skillnad på att giva och att taga. Tacksamheten är en stor gåva, säger Wrangsjö, som gör livet rikt och fulländat. Men det är inte gåvan jag får av den som hjälpt mig, utan den kommer inifrån. Det är nära saligheten.

Nina Wormbs
professor i teknikhistoria på KTH
skriver om människans förhållande till teknik och klimat

Taggar:

Corona