Teaterchef med öga för existensen

”Jag har alltid intresserat mig för existentiella frågor, det är något som jag hållit på med i hela mitt liv på olika plan", säger Mattias Andersson. Foto: Stina Stjernkvist/TT

I två aktuella pjäser undersöker dramatikern och blivande Dramatenchefen Mattias Andersson den sårbara fria viljan.

Behovet av enkla svar som ibland leder till behovet av underkastelse men också en längtan efter något större än oss själva.

Mattias Anderssons pjäser har absolut gehör inför tillvarons kärna. Få svenska dramatiker tar sig an de existentiella frågorna och begrepp som förlåtelse och gudstro med en så träffsäker tonalitet.

Just nu undersöker han den fria viljan och våra livsval. En gåva som en del tycks vara beredda att ge upp frivilligt i vår vilsna tid. Hur fria är vi egentligen i våra val? Och vad händer med samhället när vi ger upp den viljan?

En månad innan han tillträder som chef och konstnärlig ledare för Kungliga dramatiska teatern i Stockholm är han dubbelt aktuell med två pjäser med liknande tematik. På Dramatens Lilla Scen spelas Determinism, ett koncentrerat kammarspel om den fria viljan. Två unga människor bryter sig in i en överklassmiljö som de inte tillhör.

– Allt det här är vårt nu, utbrister de överväldigade och intar det väldesignade och sobra hemmet.

– De provar sig fram i ett slags rollspel och lek, samtidigt som något främmande och obehagligt långsamt smyger sig på. Leker de bara eller är alltihop förutbestämt av en allsmäktig och obarmhärtig maskin?

Determinism är delvis ett relationsdrama och ett spel med olika sociala skiften. Ett drömspel med referenser till Strindberg, Norén och Beckets I väntan på Godot. Men det är också en skapelse-berättelse där det unga paret faller genom dimman, ser ljuset och föds till världen.

Efter syndafallet, ett Kafkaliknande scenario, är tonläget ett helt annat.

– Vi kom från ingenstans. Allt det här skulle bli vårt. Vi skulle ha stannat kvar i ljuset och kärleken.

Intervjun görs i ett kök bakom scenen på Elverket där hans andra pjäs Vi som fick leva om våra liv spelas. Pjäsen hade urpremiär på Backa Teater i Göteborg där Mattias Andersson varit konstnärlig ledare sedan 2006, och baseras på dokumentärt material där ett socioekonomiskt tvärsnitt av Sveriges befolkning svarat på frågan: Om du fick en andra chans att leva om ditt liv, vad hade du velat göra annorlunda?

Varför har du skrivit två pjäser om livsval? Och varför just nu?

– Det finns en global känsla och en stark upplevelse av att allt blir värre och värre i världen, både politiskt och socialt. Vi ser ett ökat klimathot och stora folkförflyttningar som ett resultat av våld och konflikter, men ingen ljusning. Det är som en maskin och en stark kraft som ingen kan stoppa.

Vi lever i en tid präglad av idén om att vi alla kan skapa våra egna liv, menar Mattias Andersson. Att vi är en produkt av våra fria val. Men vi lever också i avsaknad av kollektiva rörelser som kan skapa bestående förändringar i samhället.

– Avskriver man den fria viljan fråntar man människor förmågan att skapa nytt. De stora kollektiva politiska och religiösa projekten utgår från att det finns en tilltro till annan ordning. Men det finns inga stora samlade rörelser eller någon gemensam kraft. Allt har verkligen fallit sönder.

Dostojevskij kan prata i 30 sidor övertygad om Guds existens, för att sedan ägna 30 sidor åt en ateists bild av att Gud är död. Jag gillar att ställa båda dessa mot varandra.

I slutet av Determinism hörs en röst som talar med tydlighet och klarhet. En röst som utlovar tydliga svar och enkla regler om vad som är rätt och fel, men som också ”erbjuder” underkastelse.

– När den fria viljan ökar öppnar vi också upp för en vilja att underordna sig. I en sönderfallande värld skapas trygghet när någon visar på enkla svart-
vita lösningar. Att sortera tecknen kan vara en belastning för individen och det kan vara svårt att förstå vad vi ska använda friheten till. Jag ser paniken hos unga människor att försöka orientera sig och välja livsriktning.

Determinism skildrar en hård tillvaro, men där finns också en dröm och längtan efter något klart och rent.

Om Determinism tar struptag på den fria viljan är Vi som fick leva om våra liv en polyfon väv av en mängd olika svar. En bild som också motsvarar hans teatersyn.

– Jag ser teater som ett forum för samtal som inte presenterar några svar men som sätter i gång en process där man testar olika alternativ.

Den kollektiva teaterhändelsen är unik i en tid som domineras av individuella kulturella och mediala upplevelser vid en skärm. Att samla en grupp människor vid en bestämd tid och på en bestämd plats är en unik upplevelse som nästan bara motsvaras av kyrkans gudstjänster.

Båda kan erbjuda ett möte med existensen, ett möte som stannar kvar och har möjlighet att bryta igenom avtrubbningen i samhället. För det finns något uppfordrande med både teatern och kyrkan. Båda kräver något och tar något i anspråk. Båda handlar om att överlämna sig till något och har samtidigt ett element av motstånd men som i gengäld kan ge en större upplevelse. Det finns något med rummet och riten som attraherar. Han ser dock en tydlig skillnad.

– En präst är en bärare av berättelse att spegla sig mot. Teatern däremot visar på mer pluralistisk värld med olika subjekt, åldrar, bakgrund och erfarenheter.

Mattias Anderssons pjäser har ofta förlåtelse och gudstro som tema.

– Jag har alltid intresserat mig för existentiella frågor, det är något som jag hållit på med i hela mitt liv på olika plan. Att söka något större bortom, att finna nåd och mening även med ondska.

Pjäserna förenar politisk medvetenhet med ett andligt sökande. Varifrån kommer din tonalitet och ditt gehör för andlighet och religion?

– Mamma är uppvuxen i en starkt socialdemokratisk släkt och pappa kommer från en starkt religiös frikyrklig släkt, så jag har båda sidorna i mig. Själv var jag väldigt tidigt intresserad av de existentiella frågorna.

Har du vid någon tidpunkt själv haft en gudstro?

– Absolut, det har alltid funnits i mig även om det har pendlat, men jag har alltid sökt mig till konstnärskap som Dostojevskij, där det finns någon typ av …

Han tar paus. Blir tyst. Mitt i det annars så intensiva ordflödet trevar han sig plötsligt fram i formuleringarna.

– … tillvarons mystik, något som jag inte riktigt vet vad det är. Jag har velat få in det i konsten, så absolut har jag ett förhållningssätt till olika gudsbilder. I min pjäs Uppenbarelsen är detta väldigt närvarande, men utan någon glasklar avsikt utan som ett undersökande som man kan tolka på olika sätt.

Precis som hos den ryske romanförfattaren Fjodor Dostojevski, som han läst intensivt sedan tonåren, försöker han ge en mångfacetterad bild av världen i sina pjäser.

– Dostojevskij kan prata i 30 sidor övertygad om Guds existens, för att sedan ägna 30 sidor åt en ateists bild av att Gud är död. Jag gillar att ställa båda dessa mot varandra.

– Samhället förändras snabbt och världen blir mer och mer differentierad, därför tror jag verkligen på den gemensamma teaterupplevelsen. Hur ska vi annars hitta kollektiva mötesplatser i Sverige? Jag hoppas fortfarande att det går.

Fakta: Mattias Andersson

Dramatiker och regissör. Tillträder som teaterchef och konstnärlig ledare för Dramaten den 1 mars. Översatt och spelad även i Norge, Finland, Danmark, Tyskland, Ryssland, Grekland, Serbien och Rumänien.

Pjäser i urval: Skuggorna av Mart (2018), Uppenbarelsen (2017), Derformerad persona (2016), The Misfits (2016), Acts of Godness (2014), The mental states of Sweden (2013).

Determinism spelas på Dramaten i Stockholm fram till 20 mars. Vi som fick leva om våra liv spelas fram till 22 februari.

 

Marie Starck