Ungt blivande helgon talar via moderns penna

Carlo visste när och hur han skulle dö. Här ses hans bild under hans saligförklaring som firades av kardinal Agostino Vallini i S:t Franciskusbasilikan i Assisi, Italien, den 10 oktober 2020. Foto: Gregorio Borgia

I april i år skulle Carlo Acutis ha blivit helgonförklarad av påve Franciskus. Datumet sköts upp på obestämd tid sedan påven avlidit den 21 april. Fanny Willman läser en makalös berättelse som ändå gör henne lite besviken.

Året var 2006. Hon hade förlorat sin son. Sörjde. Låg i sängen – men upplevde plötsligt att sonen på andra sidan talade till henne och sa: ”testamente”.

Mamman gick därför till sin sons sovrum, ivrigt och öppnade hans dator och hittade ett videoklipp tydligt på skrivbordet. Carlos Acutis, som hade dött som 15-åring, hade spelat in sig själv med videokamera.

På klippet säger han: ”När jag är sjuttio kilo är jag ämnad att dö”. Mamman berättar att han log, han tittade lyckligt upp mot himlen. Det skänkte henne frid, och hon var heller inte förvånad över de drastiska orden. 

Sedan han var liten hade han varit övertygad om att han skulle dö ung, vilket han gjorde. Han hade sagt att det skulle vara på grund av ett brustet blodkärl i hjärnan, vilket det var. 

Dödsorsaken hade det kliniska namnet promyelocytleukemi. Ett slags blodcancer som kännetecknas av att den först gör sig känd när det är för sent för att tillfriskna.

Carlo Acutis skulle ha blivit helgonförklarad av påve Franciskus i april i år. Datumet sköts upp på obestämd tid sedan påven avlidit sex dagar tidigare.

Tidningarna rapporterade om hur Carlo, född 1991, var den första tillhörande generationen millenials som skulle kanoniseras. Och världen har minst sagt fascinerats av det evigt unga kommande helgonet. 

Carlos passion, förutom nattvarden, var datavetenskap. Han bar jeans och sneakers. Han var en jordisk kropp, i jordiska kläder, men längtade efter himlen. Han bekämpade inte drakar utan helt andra onda makter. Framför allt har han blivit ihågkommen för att påtala digitaliseringens faror. Människor som tittar för mycket på skärmar får tomma ögon, ska han ha sagt för att illustrera hur digitala verktyg missbrukar kunskap om hur människan är funtad till att dominera hennes tid och själ. 

Mamman, Antonia Salzano, har skrivit en bok om sin son. Carlo Acutis: min son blev ett helgon är en biografisk skildring av Carlos liv och död – kompletterad med hans egna anteckningar och andra människors vittnesmål om helgonets stund på jorden – men också vittnesmål efter hans död, bland annat från tre präster som oberoende av varandra kontaktar Antonia Salzano för att de har drömt om Carlo och hans viktiga uppgift för kyrkan i efterlivet. 

Det är en makalös berättelse. En om hur omvärlden kände igen Carlo Acutis som ett helgon redan innan kyrkan hade bekräftat det. Om en pojke som levde bara en kort stund men ägnade hela sitt liv åt att göra Gud känd och ärad. 

Som läsare tvivlar man inte på att Carlo Acutis var någon alldeles speciell, en Jeremiafigur, moralisk förebild och dokumenterad mirakelgörare särskilt inspirerad av påve Franciskus. Jag vill tänka att de har mötts i himlen och känt igen varandra som tvillingsjälar. 

Men porträttet av Carlo signerat hans mamma är stundtals för fläckfritt. Inte för att Carlo inte sa ifrån när han blev mobbad eller älskade att plocka blommor som han hittade på ängarna för att ge dem till jungfru Maria i kyrkan.

Men på grund av detaljer som att Carlo ofta bär ryggsäck på bild tillskrivs sådan andlig tyngd. Enligt sin mamma var till exempel det för att han hade anammat en pilgrims sätt att vara. Även om det stämmer att familjen gjorde många pilgrimsvandringar kommer jag själv ihåg hur jag som tonåring nästan alltid bar ryggsäck. Det var som om livet jämt bestod av att antingen vara på väg till eller från skolan. 

Ett annat exempel på Carlos påstådda skrupelfrihet, närapå syndfrihet, är att han, när han som barn pekade på grejer han ville ha och inte fick dem, aldrig blev ledsen. Han citerade i stället ofta en mening som han hade hört sin skyddsängel säga till honom i sitt inre: ”Inte egenkärlek, utan till Guds ära.”

Jag vill tro. Men det är nästan som om jag hade trott mer om Carlo var lite mer som alla andra fast han var speciell. 

Helheten är spretig. Vissa detaljer förekommer flera gånger, som att Carlo tyckte att hembiträdet (Carlo kom från en välbärgad familj) Rajesh var för fåfäng som lade alla sina pengar på kläder och skor. Boken är skriven som en stream of consciousness. Mamman är medveten om det. Vid ett tillfälle, i kapitlet där hon ska berätta om Carlos sista tid i livet hamnar hon på teologiska sidospår och kommer på sig själv i stunden: 

”Jag vet. Jag borde tala om Carlos sista sommar, men minnena kommer över mig som en vårflod och jag låter dem flöda obehindrat. Jag kommer att rada upp både små och stora minnen allteftersom de kommer till mig.”

Så varför inte redigera sin egen text mer strängt? Jo: 

”Jag vill gärna tro att det är Carlo som styr min penna. Jag känner honom alltid nära mig, och jag är övertygad om att han verkligen är det. Det är han som talar genom mig i den här boken. Det är hans röst som minns genom min.” 

Det är en kardinalsynd som recensent att kritisera en bok för vad den inte är snarare än vad den är. Men jag kan inte låta bli, helt enkelt därför att den här boken gjorde mig lite besviken, och jag vill inte att läsaren ska bli det.

När Antonia Salzano skriver om arvsynden, lidandets problem, andra helgon, eukaristins betydelse och dygder – både med hjälp av teologisk tradition och Carlos egna anteckningar – vill jag i stället höra mer av mamma själv. Hur känns det att se sin son kanoniseras? Känns det verkligen, som mamma, endast naturligt? Är hon bara tacksam över sin sons död? 

Men så tänker jag att det här Inte är den enda boken. Det här är en bok. Den enda mammans bok med en synnerligen rik källa till material. Det kommer att komma väl till hands.

Fler böcker kommer att skrivas om Carlo Acutis. 

 

Fakta: Bok

Titel: Carlo Acutis: min son blev ett helgon
Författare: Antonia Salzano/Paolo Rodari
Översättare: Bénédicte Cedergren
Förlag: Catholica bokförlag
 

Taggar:

Recension

Prenumerera på Nyhetsbrev

0 Kommentarer

LÄGG TILL NY KOMMENTAR

Du måste vara inloggad för att kommentera. Klicka här för att logga in.