Vad blev det av Påskuppropet?

Påskuppropet samlade över hundratusentals namnunderskrifter för en humanare flyktingpolitik med krav på amnesti för de apatiska flyktingbarnen. Foto: Lars Rindeskog

Elisabeth Hultcrantz har länge bistått flyktingfamiljer i deras asylprocess. Caroline Krook har läst hennes bok Om dessa vore svenska barn.

Vi var 257 251 personer som med hand på penna skrev under ett upprop påsken 2005 vars innebörd var att vi krävde att rätten till asyl tillämpades på ett sätt som är värdigt ett humant rättssamhälle.

Migrationsminister Barbro Holmberg tog artigt emot de 28 pärmar som representanter från Sveriges kristna råd lämnade över. Vi hoppades på att barns bästa skulle ges prioritet vid besluten om uppehållstillstånd. Vi upprördes över det sätt de apatiska behandlades. Vi såg bilder av hur de bars bort som vore ett barn en säck potatis. Ett nätverk för mänskliga rättigheter i asylprocessen bildades med namnet Etikkommissionen i Sverige år 2010. Kommissionen är helt partipolitiskt och religiöst obunden.

Det har hänt mycket sedan dess, inte minst den stora tillströmningen av flyktingar 2015. I den akuta situationen fanns verkligen viljan att hjälpa hos både församlingar och enskilda individer. Men det som också har hänt är främlingsfientlighet breder ut sig och viljan att ta emot utsatta människor blir lägre och lägre. Ingen förnekar att det är en svår problematik.

De enskilda livsödena är svåra att ta till sig. Vi värjer oss. Kanske några av oss hoppas att problematiken med de apatiska barnen är över. De kanske bara låtsades. Ola Sandstigs bok De apatiska barnen och samhället som svek (Mondial 2020) skapade stor debatt. Han hyllades för att avslöja något som alla verkade betrakta som en stor bluff. Kanske vi hoppades att några fall gällde alla fall.

En pensionerad läkare, professor emerita Elisabeth Hultcrantz, har sedan 2008 bistått flyktingfamiljer i deras asylprocess. Hon förstod att de så kallade fejkade fallen inte var hela sanningen.

Nu har hon valt att dokumentera vad hon sett i boken Om dessa vore svenska barn … (Vulkan 2020) Det är en skakande läsning – men ack så nödvändig.

Precis när jag läst boken får jag vetskap om en 18-årig pojke som legat i djup koma i nästan fyra år ska utvisas till sitt hemland så fort coronan tillåter. Alla ekonomiska bidrag är indragna. I hans hemland finns inga släktingar kvar. En elvaårig pojke som legat i tre år med uppgivenhetssyndrom är kallad med sin mor till polisen just nu.

Men nu har vi inget påskupprop! Och inget påskuppror heller. Det borde vi ha. Det tycker i alla fall Elisabeth Hultcrantz i sin synnerligen värdefulla bok där hon ställer frågan vad vi skulle göra om det handlade om svenska barn.

Fakta: BOK

Om dessa vore svenska barn ...

Elisabeth Hultcrantz

Vulkan