Andlig friskvård som nyårslöfte

Jonas Eek ledarskribent
De flesta känner till den vanliga svenska idrottsklassikern. Skulle ett liknande upplägg vara möjligt för den andliga friskvård som Svenska kyrkan förvaltar? Med samma ambition, att inspirera och motivera. Foto: Marcus Gustafsson, Mikael M Johansson

Adventstid är nyårstid. Sådan tid kan vara löftesrik. Ett nytt år med nya möjligheter och ansatser.

Under det nya kyrkoåret kommer KT att presentera en svenskkyrklig klassiker som en väg till fördjupning, folkbildning eller förberedelse.

De flesta känner till den vanliga svenska klassikern. Det fysiska kraftprovet som innebär att under tolv månader genomföra fyra långlopp: åka Vasaloppet, simma Vansbrosimmet, cykla Vätternrundan och springa Lidingöloppet. Intresset för denna klassiker ökar och cirka 10 000 personer genomför den varje år. Tanken när motionären Lennart Håkansson 1967 fick idén var att ge människor inspiration och motivation för att motionera året runt. Den ambitionen gäller fortfarande.

Man kan absolut problematisera delar av samtidens träningshysteri i vilken klassikern är en del. Ändå väcks frågan om ett liknande upplägg skulle vara möjligt för den andliga friskvård som Svenska kyrkan förvaltar? Med samma ambition – att inspirera och motivera.

På KT tror vi det. Därför kommer vi att under det nya kyrkoåret lansera en svenskkyrklig klassiker. Denna klassiker kommer att innehålla delar av det typiska för vår tradition: högmässor, bibelläsning, aftonbön och fördjupningar. Allt tänkt som en inbjudan att upptäcka delar av kyrkans tro, lära och liv.

Målgrupperna är flera. Det kan röra sig om fördjupning, som när ett arbetslag eller ett kyrko-/församlingsråd, likaväl som man genomför stegtävlingar, antar utmaningen att under året genomföra en svenskkyrklig klassiker. Klassikern kan också vara folkbildande som ett konkret pastoralt erbjudande till människor och grupper man möter, såsom dopfaddrar eller när man till konfirmandföräldern säger: ”Nu i år när Edvin ska konfirmeras – ta då chansen att själv genomföra en klassiker”. Dessutom kan den vara förberedande som en introduktion till människor som av olika anledningar vill lära känna Svenska kyrkans tradition, kanske nya svenskar, personer från andra samfund eller vuxenkonfirmander.

Det finns likheter med en vanlig klassiker. Det kräver målmedvetenhet, uthållighet och man får diplom. Men det finns också skillnader. Den svenskkyrkliga klassikern erbjuds som gåva, inte som krav; det är inte den egna prestationen som står i centrum, utan vilan och rytmen i en kristen livshållning.

Den svenskkyrkliga klassikern knyter an till en utbredd längtan efter konkret fördjupning kring det som är kyrkans ärende. I SKT (11, 2019) skriver Ulf Lindgren: ”Om inte vi som arbetar i kyrkan ber dagligen, om inte vi går på gudstjänster, om inte vi talar med varandra om Gud, varför skulle då andra göra det?” I liknande anda tydliggjorde debatten under årets kyrkomöte dels den uppriktiga önskan som finns att brett nå ut med att kristen tro är något viktigt och värdefullt som kan få betydelse i människors liv; dels behoven av konkretion, så att Svenska kyrkans lärande och undervisning tar gestalt och blir mer handfast än en god ambition. Klassikern är ett slags back to basics, som en konkret kraftsamling kring kärnan.

Men är inte detta bara ett uttryck för gammal gärningsrättfärdighet? Tvärtom. Det finns en inomkyrklig sekularisering som biskop Karin Johannesson beskrivit: ”Inom evangelisk-luthersk tradition betonas att människan får en fungerande gudsrelation helt oberoende av egna ansträngningar [vilket] kan leda till en särskild form av uppgivenhet [och] den förlamande teologins tankefigur […] att det är oväsentligt om vi firar gudstjänst eller låter bli, om vi ber eller låter bli, om vi försöker undvika att ljuga eller låter bli, om vi hjälper tiggaren utanför snabbköpet eller låter bli” (Inomkyrklig sekularisering, Umeå 2018).

Sanningen är att sådant inte är oväsentligt utan spelar roll. ”Hur finner människan vägen till Gud?” frågar sig biskop Bo Giertz i sin klassiska bok Kyrkofromhet (1939). Han svarar själv att det inte är människan som finner vägen till Gud, utan att det tvärtom är Gud ”som söker sig väg till människans hjärta.” Men det betyder inte att människans agerande är oviktigt. Tvärtom gäller det för människan att komma ”inom hörhåll”, eftersom frälsaren genom kyrkan ”kallar på människorna, därför att han har något att säga dem”.

KT kommer att återkomma till vad som ingår i den svenskkyrkliga klassikern och hur man konkret ska gå till väga. Men plantera redan nu idén och försök få människor och grupper att anta utmaningen. Håll ut och utkik. Gott nytt kyrkoår!

»Det är inte den egna prestationen som står i centrum, utan vilan och rytmen.

Senaste artiklar