Antjes debattare värd en fortsatt debatt om den samhällsbyggande religionen

Med en text i Sydsvenskan den 1 juli förde Antje Jackelén ett intressant resonemang om religionen och den troende människan i dagens samhälle. Det är betecknande och samtidigt trist att debatten som följde missade ett centralt resonemang:

”En modern, demokratisk stat ska vara sekulär. Men samhället är inte sekulärt så länge det finns troende människor. Samtidigt mår den sekulära, demokratiska staten gott av att dess medborgare vårdar sina kulturella och religiösa rötter. Rotlösa människor är sämre demokrater. De faller lättare offer för extrema och fundamentalistiska rörelser.”

Antje Jackelén spetsade till resonemanget med att den svenska beröringsskräcken vad det gäller religion hämmar tillväxten – en tillväxt som hon i ett andra inlägg preciserade ska vara ekologiskt, ekonomiskt, socialt och andligt hållbar.

Vad detta gäller fick Ante Jackelén inga reaktioner eller mothugg. För att det är en självklarhet? Det är en svensk erfarenhet, inte minst knuten till folkrörelserna, att den engagerade troende, tänkande, prövande medborgaren bidrar till och i många fall armerar samhällsutvecklingen mot ökad demokrati och i övrigt stärkta mänskliga rättigheter, samt större plats för kunskapssökande, innovationer och initiativ.

Ändå ses utövad religion med skepcis. Jag misstänker att läsarna bekräftade Antje Jackeléns tes och fastnade för det enkla: att troende människor ses som exotiska och aparta, och drabbas av en form av ”högre mobbning”, som hon uttryckte det. Det tog skruv och lockade fram såväl ryggmärgsreflexen om det vetenskapligt kontrollerbara, som den minst spännande ateistiska reaktionen ”jag kräver att inte bli störd”.

Det vore spännande med kvalificerade reaktioner på Antje Jackeléns offensiva syn på religion, samhällsbygge och tillväxt.