Är vi på väg att bli en baptistisk kyrka?

Sedan tidigare är det känt att antalet ­konfirmander ökar i alla stift med enstaka procentenheter. Vad som är mindre känt är att andelen som döps under sin ­konfirmandtid har ökat så mycket som nästan 150 procent sedan pandemiåret 2020, ­enligt siffror som biträdande stiftsdirektor Rickard Bonnevier i Växjö har ­tagit fram. 

Anledningen till det är dock inte självklar. Om vi gräver djupare i Svenska kyrkans statistik ser vi att siffrorna varierar en del mellan stiften. I flertalet handlar det om en andel på omkring 15 procent, men Stockholms och Strängnäs stift sticker ut med 25 respektive 34 procent av konfirmanderna som döps under konfirmandtiden. Om vi jämför med hur många som döptes som barn i respektive åldersgrupp och stift visar det sig dock att det hänger ihop. Färre döpta som barn ger fler döpta som konfirmander. 

Så långt är det inget konstigt och en slutsats är att en viss återhämtning alltså sker. Vi kan även konstatera att ­Svenska kyrkan verkar ha blivit bättre på att nå ungdomar också från familjer där den kyrkliga seden inte är lika stark. Det är ett bra tecken och åtminstone en delförklaring till utvecklingen. 

Rickard Bonnevier menar att ett skäl till detta är att bland annat Stockholms och Strängnäs stift har satsat mer på konfirmandrekrytering och att tonvikten i kommunikationen snarare handlar om möjligheten att upptäcka kristen tro än att bekräfta sitt dop. Det gör i så fall steget lättare för den som inte är döpt sedan tidigare. Slutsatsen är i så fall att det inte bara är omvärldsfaktorer som oroliga tider som ökar konfirmandtillströmningen, utan också strategiskt arbete. 

Men om vi leker med tanken att den branta ökningen av antalet som döps under konfirmandtiden skulle fortsätta är det å ena sidan en glädjande tanke, men å andra sidan också något som skulle kunna skapa huvudbry. Om och när en majoritet döps under konfirmandtiden blir det nämligen det nya normala och då händer det förmodligen något i bilden av vad dopet är. Det skulle i så fall ligga väl i samtidens syn på individens relation till tron. 

I studien Religion som resurs? visade det sig redan 2012 att det absolut viktigaste för ungdomar och unga vuxna då när det gällde deras livssyn var att de hade valt den själva. Hela 93 procent stämde in i det påståendet då och den siffran skulle förmodligen inte vara lägre i dag. Till det kan läggas alla föräldrar som under de senaste decennierna har valt att inte låta döpa sina barn, med motiveringen att de själva ska få välja det så småningom. Det är det idealet de har vuxit upp med. 

Alla vi som har fått vara med om att ungdomar och vuxna döps kan uppleva en stor glädje i det och det ska givetvis vara möjligt att bli döpt när som helst i livet. Men frågan är vad som händer om och när dopet som tonåring eller vuxen blir det nya normala? Om det då för flertalet blir ett uttryck för det egna valet att tro blir det därmed också uttryck för en baptistisk dopsyn? 

Det är förvisso inte medlemmarna som definierar kyrkans tro, utan det ansvaret ligger på kyrkans ämbetsbärare. Men det är nog på samma gång inte så enkelt att den gränsen är knivskarp eller att en medveten eller omedveten förskjutning inte kommer att ske över tid. 

Ett år som det här betonar vi det gemensamma med andra kyrkor i god ekumenisk anda, men det finns på samma gång något mycket värdefullt i vår lutherska identitet. Luthers stora fokus låg på nåden som uttryck för Guds kärlek och barndopet är det kanske tydligaste konkreta tecknet för det. Att Gud väljer att uttrycka sin kärlek till oss innan vi kan prestera något eller välja själva. Om vi skulle förlora det som majoritetens väg in i kyrkan finns det också en påtaglig risk att vi förlorar det som gör oss just till lutheraner.

Jonas Lindberg,
präst och teologie doktor i religionssociologi