Det är bråttom nu

Jonas Eek, ledarskribent
Foto: Mindaugas Kulbis/AP/TT, Lars Rindeskog

Det är inte bara allvar utan dessutom bråttom. Hur visar vi på andlig närhet i de fysiska och sociala avståndens tid?

Inför påsken borde SVT planera om samtliga gudstjänster.

Dessutom behöver Svenska kyrkan snabbutreda hur påsken ska firas för stora delar av sina kärntrupper.

”Det är allvar nu”, sa statsminister Löfven. Det är lätt att instämma. Och för kyrkans del lägga till: Det är bråttom också. Snart är det påsk och då behövs svar på hur den ska firas 2020.

Löfven uttalade sina ord när regeringen under fredagen meddelade att man, efter en begäran från Folkhälsomyndigheten, förbjuder allmänna sammankomster med fler än 50 personer. Situationen i landet blev därmed än mer extraordinär.

I det kyrkliga får statsministerns allvarsamma ord sina motsvarigheter när biskop Susanne Rappmann i en skrivelse delar ut råd som hon ”aldrig kunde drömma om att [hon] skulle ge” och uppmanar stora delar av kärntrupperna i kyrkans gudstjänster – kyrkvärdar, körsångare, förtroendevalda, pensionerade medarbetare, gudstjänstbesökare – att stanna hemma.

Läget är fullständigt unikt. Råden är rimliga och motiverade, men de utmanar också till att tänka vidare och planera om. Det kommer att behövas ett omtag om samtliga påskens gudstjänster i SVT. Dessutom borde biskopsmötet – gärna tillsammans med Teologiska kommittén och kanske Läronämnden – snabbutreda hur nattvarden kan firas påsken 2020. Det är allvar nu. Det är bråttom också.

Under helgen har det blivit alltmer uppenbart att det som det som tidigt blev Svenska kyrkans officiella linje – ”Vi ställer inte in. Vi ställer om.” – ekar allt mer ihåligt. Åtminstone vad gäller gudstjänstlivet. Situationen kräver mer än en sådan paroll, alldeles särskilt då flera – inklusive Linköpings domkyrka – faktiskt ställde in söndagens gudstjänster. 

Den stora frågan är egentligen inte gränsen på 50 personer. Personligen har jag i Göteborg med omnejd – dessvärre – inga större problem att finna gudstjänstgemenskaper som understiger 49 deltagare, i synnerhet om 70+ är hemma. Jag misstänker att detsamma gäller på flera ställen i landet.

Nej, det riktigt stora problemet rör gruppen 70+. I den gruppen återfinns flera av de trognaste gudstjänstdeltagarna; människor som delar kyrkans liv och ofta har gjort så under lång tid, ibland ett helt liv. Nu uppmanas dessa att stanna hemma för deras egen och i förlängningen andras säkerhets skull. Då uppkommer en fråga som kan ställas på olika sätt:

  • När samhället talar om fysisk distansering och sociala avstånd – hur kan kyrkan då visa på andlig närhet?
  • Hur kan Svenska kyrkans kärntrupper fira påsk 2020 och ta emot påskdagens evangelium och möta den uppståndne Kristus i nattvardens sakrament?

Att slå fast att ”vi ställer inte in” har visat sig vara en sanning med modifikation. Att morskt hävda ”vi ställer om” blir en klen tröst som nästan kan uppfattas nonchalant. Att hänvisa till diverse utsändningar och strömningar täcker bara delar av problemet. Många i gruppen är främmande inför att strömma gudstjänster från nätet, vilket gör att ögonen faller på public service och ytterst SVT.

Det känns inte lämpligt att som läget är sända/fira förinspelade gudstjänster där allt är som vanligt och påsken firas som om ingenting har hänt. För mycket har hänt och nästan ingenting är som vanligt. Påskhelgens samtliga gudstjänster behöver därför planeras om och sändas live utifrån rådande läge. Allt annat är orimligt.

Det borde dessutom vara fullt möjligt. Redan i söndags ändrade SVT tablån och la in en direktsänd gudstjänst från Jönköping. Dessutom är det mycket som har ställts in av sport och kultur varför resurser borde kunna omfördelas till gudstjänsterna. En lämplig paroll för Svt:s gudstjänster borde få bli: Vi planerar om.

För kyrkans del behövs det tänkas vidare. Vad kan en omställning faktiskt innebära teologiskt i ett exceptionellt läge? Professor Jesper Svartvik – för övrigt ledamot i Läronämnden – skriver i Kyrkans Tidning om att räcka nattvardens gåvor till församlingen i den extraordinära situation som är. Han menar att det är ”god teologi att söka och finna sätt att fira […] eukaristi som är möjliga även i tider av pandemi”.

Därmed borde biskopsmötet – gärna tillsammans med Teologiska kommittén och kanske Läronämnden – snabbutreda hur nattvarden kan firas påsken 2020. Det finns i detta undantagstillstånd teologiska tankar att anknyta till, exempelvis Anglikanska kyrkans ”extended communion” även om det delvis avser andra frågor. Nattvardens gemenskap kan utökas när gåvorna delas ut vid fler och andra tillfällen.

Det nyutkomna biskopsbrevet om nattvarden gör det dock svårt att distribuera överblivna nattvardsgåvor till hemmen i församlingen. Där understryks istället vikten av att instiftelseorden varje gång läses av en präst. Därmed torde det bli svårt att förse dem som önskar med nattvardsgåvor efter påskens gudstjänster. Det enda sättet att kunna kommunicera i påsk för dem i karantän blir därför att göra det i ensamhet framför en utsänd gudstjänst.

Vilka teologiska riktlinjer kan då tas fram för kyrkans kärntrupper i påsk? Hur kan sambandet mellan ord, element och gemenskap bevaras i en tid av karantän? Hur långt kan instiftelseorden från en Tv-gudstjänst tänkas nå påsken 2020?

Det är bråttom nu.

Taggar:

Corona

Jonas Eek

Biskopsbrevet framstår i detta läge som opastoralt och omöjligt. Självklart kan sakramentet delas ut (enklast i en gestalt) i en förlängd kommunion. Präster och gärna diakoner skulle gå hem till de förhindrade och räcka över en oblat från mässan. Mottagarna har ju redan genom sändning på youtube kunnat följa mässan T.ex.från Sankt Ansgar i Uppsala. Som komplement till detta bör undervisas om andlig kommunion.