Camorran vill äga berättelsen

Då dyker författaren Roberto Saviano upp från en sidodörr. Eller snarare hans livvakter. De rör sig tätt tillsammans, som folk på en fullsatt buss i rusningstrafik. I mitten skymtar Roberto Savianos huvud. Han hinner kasta en snabb blick på de väntande innan han försvinner genom en annan dörr.Hans bok om Neapels maffia, camorran, har lånat sin titel från Bibeln. Gomorra är en resa genom maffians inferno. Oglamoröst och utan hopp. Vid ett enda tillfälle träder kyrkan in i berättelsen annat än som en kuliss. Den unge prästen don Peppino Diana vägrar vara ett tyst vittne. Efter en maktdemonstration av camorran skriver han ett manifest. ”Maktlösa åser vi hur många familjer lider av att se sina söner drabbas av olyckan att bli camorraorganisationens offer eller hantlangare …”
vill att kyrkan ska vara profetisk. Vittna om det den ser. ”Vi ber våra pastorer och medbröder att tala klarspråk i sin predikningar …” Don Peppino Diana ifrågasätter bossarnas bild av sig själva som goda kristna. Han förnekar att det finns något tyst samförstånd mellan kyrkan och camorrans verksamhet.I mars 1994 mördas han.Prästen och författaren visar på samma sak. Camorran tolererar inte att någon annan skildring av verkligheten än sin egen. Ingen annan får äga berättelserna. Därför blir andras bilder farliga. Farligare ju fler som tar del av dem.Kampen mot organiserad brottslighet är en ödesfråga. Precis som klimatet. Kyrkan kan lyfta fram de ohörda rösterna. Det låter banalt enkelt. Roberto Saviano har visat att det är livsfarligt effektivt.