Den som matar en demon svälter

Folket är hungrigt och långväga ifrån. Det smärtar Jesus men lärjungarna har glömt att ta med sig bröd. ”Varför säger ni att ni inte har bröd?”. Markusevangeliets Jesus, han med Messiashemligheten, blir upprörd och beskyller i vanlig ordning sina närmaste för att vara förstockade.

Svenska kyrkan har ett livsnödvändigt uppdrag och ett budskap som mättar den som har öron att lyssna. Kalla det bröd.

Men hur sköter Svenska kyrkan egentligen sin egen kosthållning?

Ett tecken på att något inte står rätt till, är att många församlingsanställda kan vittna om en administration som äter mer tid än den ger näring åt församlingens grunduppgift. Syftet är inte illvilligt. En policy skrivs för att förhindra skada. Nya system kan göra tidskrävande förfaranden snabbare. Lagkrav är till för att följas och kräver arbete för att sätta sig in i och implementera.

Men bara för att ett system kan göras mer effektivt, betyder det att Svenska kyrkan ska sätta tid och pengar på det? Att det är värt det? Att det i slutändan medför något gott?

En antologi utgiven av Artos förlag förra året, Att söka rötter: Ett teologiskt svar på Svenska kyrkans kris (redaktörer Judith Fagrell och Martin Landgren) tar sig an den intrikata uppgiften att beskriva det svårfångade systemfel som stjäl fokus från kyrkans så viktiga uppdrag.

Elna Lindahl, civilekonom och tidigare kamrer i Svenska kyrkan, medverkar i boken och skriver ett kapitel om vad hon kallar för orons logik. Lindahl beskriver en organisation som i för många led opererar av rädsla för risker och ängslighet för att göra fel. En kyrka som klämd mellan papper och policyer för sällan ställer sig frågan om vad ett beslut egentligen kostar – ekonomiskt liksom pastoralt.

Beslut som fattas uppifrån ska sedan implementeras på lokalnivå av anställda som inte sällan redan känner sig överväldigade av administration, som kättade vid skrivbordet upplever brist på tid och kraft att möta sin församling.
Den som kan minsta lilla om hur församlingar är organiserade enligt kyrkoordningen vet att där görs åtskillnad mellan den grundläggande uppgiften och alla andra uppgifter som är till stöd för den grundläggande uppgiften. Men vad om stödet blir ett krokben i stället för en krycka?

Administrationen i Svenska kyrkan är, objektivt sett, omåttligt stor. För civilsamhällesorganisationer i Sverige finns ett riktmärke, att endast 10 procent av insamlade medel ska tillfalla indirekta kostnader. För vissa instanser är kalkylen inte bara ett önskemål utan ett krav för att kunna beviljas medel.

I runda slängar, och lågt räknat, gick en tredjedel av kostnaderna för Svenska kyrkans nationella nivå åt administration under 2024. Andelen ökar för varje år – 2024 var kostnaden 127 miljoner kronor mer än fyra år tidigare.

Det är bra att nationell nivå bistår stift och församlingar med, som det heter i årsredovisningen – ”god förvaltning”. Men känner sig församlingarna avlastade? Mer administration tenderar att föda mer administration, och riskerna med en organisation som papprifieras i för hög grad är framför allt tre.

Det blir svårare att hålla fokus på det övergripande målet när checklistorna för att nå det tar över. Blir de för många och långa blir det främsta målet att hinna bocka av dem i rätt tid. Syftet med desamma riskerar därför att gå förlorat.

Det skapar en splittring mellan olika nivåer, där de som ska implementera beslut – i många fall de lokala församlingarna – upplever sig jäktade av krav som inte alltid svarar mot behov som de själva upplevt. Om samma satsningar kostar nationell nivå ett antal årsanställda i Svenska kyrkan bara att formulera, samtidigt som de på församlingsgolvet som ska sjösätta besluten kämpar för att anställa ens en diakon, pedagog eller administratör – då är det klart att det bygger upp en frustration som inte gynnar det gemensamma goda.

Det föds en demon som får eget liv. Den äter mer än den ger näring. Kostar mer än den smakar. Den både skapar och göds av orons logik och hämmar den frimodiga och utåtriktade kyrkan.

Men Svenska kyrkan har inte råd att vara något annat.

Fanny Willman
ledarskribent