Det fria ordet ska ha sista ordet

Förra veckans attentat och terrorattack mot den franska satirtidningen Charlie Hebdo och den judiska kosherbutiken i Paris där fyra i gisslan dödades, har medfört att frågan nu ställs om vi måste avsäga oss vissa friheter på grund av att terror skapar rädsla och panik. Att människor blir lamslagna av skräcken och att terrorister vill få oss att tystna är inte konstigt. De flesta av oss är rädda för hatet och våldet. Oavsett religiös hemvist, troende eller icke-troende.

Det fruktansvärda angreppet var också ett slag mot allt som demokratin står för: det fria, öppna samhället som ger var och en rätt till yttrandefrihet och religionsfrihet. Att tro eller inte tro. Att säga vad man vill.

Men det var också ett angrepp som gjorde judar till måltavla för terrorns kulor. Det får inte glömmas bort. Attentatet hade en antisemitisk dimension.

Att med satirens giftiga penna smäda och häckla både präster, påvar och profeter är också ett test för yttrandefrihetens gränser. Rätten att vara smaklös, att sparka uppåt och nedåt, åt höger och vänster är ett stöd för det fria ordet. Satiren visar kraften i den tecknade bilden och ingen religion eller åsikt är undantagen. Det måste vi stå ut med och omfamna. Även om man blir kränkt. Då kan och får man ifrågasätta, samtala och argumentera. Eller söka rättvisa med lagens hjälp.

Yttrandefriheten kan inte villkoras. Den gäller alla, oavsett kön, ålder, etnicitet, religion eller kulturell hemvist. Och det fria ordet utgör demokratins grundpelare. Därför får aldrig press- och yttrandefriheten låta sig tystas. Och media ska inte bedriva självcensur.
Det fria ordet ska ha sista ordet.

Det är viktigt att samhället inte paralyseras och tvivlar på sig självt och sin förmåga. Och på den bärande tanken att ett demokratiskt samhälle är den bästa formen för mänsklig samexistens.

Att se hur människor världen runt manifesterade sin uppslutning kring det fria ordet var en liten tröst i bedrövelsen för de bestialiska terrordåden. Att se hur folket slöt upp i miljonstora skaror för att ge sitt stöd i kampen mot terrorismen var stort. Att folket visade att de står upp för tryck- och yttrandefriheten var samtidigt en manifestation mot att terrorism inte fungerar. Åtminstone inte i längden.

Nu beror framtiden på oss. Rättigheten att ifrågasätta och debattera religiösa tankevärldar och symboler måste vara en självklarhet i pressen, på universiteten och på andra håll i samhället. Förnuftet får inte ta sovmorgon!

”Den totalitära religiösa fundamentalismen måste bemötas med samma kraft som den högerextrema fascism som gärna paraderar som dess huvudmotståndare, men som i själva verket är dess djupaste ideologiska själsfrände”, skriver Björn Wiman, kulturchef på Dagens Nyheter i sin söndagskrönika.

Just så! Bedriv därför inte självcensur. Vässa pennorna. Vässa argumenten. Och montera inte ner de demokratiska friheter vi har i vårt samhälle. De är det dyrbaraste vi har.