Det mest blågula sättet att se på omvärlden

Niklas Ekdal
Foto: Getty

Vilken är den viktigaste blågula normen, den mest svenska av alla värderingar? Och hur använder vi den på bästa sätt? Det frågar sig Niklas Ekdahl i en gästkrönika. 

GÄSTKRÖNIKA. Vilken är den mest svenska av alla värderingar?

Att döma av vår livliga integrationsdebatt kunde svaret vara:

Att inte bry sig om familjens heder.

Skämt åsido kan förstås heder vara ett mer eller mindre passande koncept i olika situationer. Paradoxen kvarstår ändå, att traditionella normer som hålls högt av vissa invandrargrupper ofta hålls högt av invandringens argaste kritiker.

”Les extrêmes se touchent”, som det heter på utrikiska. Ytterligheterna möts.

På listan över typiskt svenska värderingar kommer konsensus, rentav konflikträdsla, högt. Just detta nationella särdrag som enligt många Sverigevänner gav oss åsiktskorridoren och en flyktingpolitik som inte fick ifrågasättas.

Att vilja vara en moralisk stormakt är också äktsvenskt. Motiven kan vara ädla – som att ge något tillbaka när globaliseringen nu har välsignat oss så – men de kan också bottna i dåligt samvete. Sverige lät andra ta smällarna under världskriget. Flyktingpolitiken lades om först när det var för sent, och Hitler redan besegrad.

Det var ingen slump att Tyskland och Sverige tog emot mest flyktingar 2015. Det är ingen slump att Ungern – med minnen av Sovjetkommunismen och långa krig mot turkarna – reser murar mot mångkulturen.

Den kanske viktigaste blågula normen är öppenhet mot omvärlden. En stor andel av prästerna i Svenska kyrkan anser till exempel att islam utgår ifrån samma gud som kristendomen. Detta om något är en svensk värdering

Historien förklarar det mesta, den har gett oss dessa omdiskuterade värderingar. Nu säger somliga att vi måste bli lite mer som Ungern, för att undvika en ungersk utveckling med folkligt missnöje som omsätts i auktoritärt styre. Enligt denna analys är det massinvandring och politisk korrekthet som ligger bakom högerpopulismens framgångar.

Men Ungern har inte behövt några muslimska invandrare för att dess politiker ska skrämmas med islam. Polen behöver knappt några judar för att antisemitismen ska leva vidare.

Om man definierar ”de andra” som roten till allt ont blir åtgärderna aldrig tuffa nog. Sveriges och EU:s migrations- och integrationspolitik lämnar mycket övrigt att önska – detta måste få diskuteras – men det gäller att se upp när politiker börjar ställa grupp mot grupp, peka ut syndabockar.

Den kanske viktigaste blågula normen är öppenhet mot omvärlden. En stor andel av prästerna i Svenska kyrkan anser till exempel att islam utgår ifrån samma gud som kristendomen. Detta om något är en svensk värdering.

Riksdagsvalet 2018 och dess långa efterspel av regeringsförhandlingar ställde frågor om nationell identitet på sin spets. Den politiska dynamiken är densamma 2019, som vi sett i valet i Finland och inför valet till EU-parlamentet.

Sannfinländarna tog revansch i Helsingfors, och hamnade med 17,5 procent av rösterna en hårsmån efter Socialdemokraterna. Högernationalisternas resultat var nästan precis samma som efter valet 2015. Den gången gjorde Finlands borgerliga partier tvärtemot vad vi sett i Sverige, och knöt upp Sannfinländarna i regeringskoalitionen, för att mala ner populismen med ansvar.

Det funkade alltså inte som motmedel, lika lite som det funkat att isolera Sverigedemokraterna på denna sida om Östersjön. Bättre att satsa på äkta svenska värderingar än på valtaktik och maktpolitik.

Senaste artiklar