Det ska bränna till, Svenska kyrkan!

Låt Jesus vara outhärdlig, sa Eva-Karin Holst i sin predikan i Älta kyrka i söndags. Förminska honom inte till något bekvämt.
Det är ord som fungerar som en portal till varjehanda väsentlig debatt i och om kyrkan, som nu om det nya påskuppropet mot utförsäkringarna.
Först som sist: Det är rätt att Svenska kyrkan eller anställda i Svenska kyrkan tar ställning, ropar till och griper in när människor far illa. Att kyrkan skulle hålla sig borta från det politiska fältet, som till exempel Timbrotänkaren Roland Poirier Martinsson hävdat i P1 morgon, är en negativ utopi. Var går i så fall gränsen mellan tro och politik? En tro som bara får verka i det privata förlorar värdet av gemenskap, upphör att vara kyrka.
Det ska bränna till.

Men intrycket är att denna liksom andra svåra men viktiga debatter förs i kyrkans ytterkanter, inte i centrum. Man kan ta Svenska kyrkans hemsida som en indikator. I denna virtuella katedral syns inte minsta spår av diskussionerna kring påskuppropet. Man får söka sig in bakom en av plattorna på hemsidan för att finna en kort nyhetsartikel kopplad till radions nyhet i frågan den 22 februari. Därutöver inga uttalanden, inlägg eller ståndpunkter, inte från kyrkan centralt, och inte på tolv av tretton stiftssidor på nätet. Endast Visby stift har en artikel med bild om uppropet och namninsamlingen på sin sida.
Söker man på ”påskuppropet” på nätet finns inga sidor med officiell koppling till Svenska kyrkan bland de första träffarna.
Däremot samlar uppropet vänner på Facebook, över 2 600 i skrivande stund.

Så i den nya offentligheten på nätet, vi kan kalla den offentlighet 2.0, som i dess bästa former står för transparens, många röster, livligt samtal, få tabun, ögon öppna för det andra menar – där är Svenska kyrkan som institution inte med. Inte när det spelar roll, som i fallet med påskuppropet.
Det verkar ängslan, en tro med avrundade hörn.
Varför? Än en gång kommer vi tillbaka till den dubbla ansvarslinjen – den politiska styrningen och ämbetet. Vem talar för kyrkan när det blir konflikt och åsikterna går isär, vem har tolkningsföreträde? När gäller partilinjen och när evangeliet – för att spetsa till det?
Osäkerheten leder till att när omgivningen gör det lätt för sig och anklagar kyrkan och kyrkans folk för att ta partipolitisk ställning – då tar det skruv. Kyrkan tystnar.
Så ska det inte vara.
Outhärdlig – inte bekväm.

Anders Ahlberg

Rekyl: Låt Jesus lysa – förminska honom inte

Förminska inte Jesus står det i KT:s ledare. Det är många som med sorg i hjärtat instämmer. För Jesus är både liten och bekväm i Svenska kyrkan. Han syns nästan inte alls. Vad är skälet? Det finns i strukturen en rädsla för att skrämma bort medlemmar och inte få deras kyrkoskatt. Så pinsamt är det. Och så kontraproduktivt. Vi vet att där Jesus får lysa i församlingens centrum, just där samlas människor.
Även i dag. Även i Sverige. Men gudstjänster utan en varm Jesusglöd är ungefär lika roliga som att sitta och titta på när målarfärg torkar.
Och kyrkans röst i samhällsdebatten är försagd och drunknar i bruset.
En kyrka med den obekväme men underbara Jesus passerad till kyrkvinden och i bästa fall gömd längst bak i de kyrkliga hemsidornas myllriga värld är inte bara genant utan ett svek.

Det har genom seklerna och ut över jorden varit kyrkans hjärtetro att det som Jesus har att ge av förståelse i en oförstående värld, av barmhärtighet i en obarmhärtig värld, av upprättelse i en nedbrytande värld och av himmelsk atmosfär i jordisk unkenhet är en ren välsignelse. Och någon motsats mellan miljöfrågor och Jesus finns inte. Inte heller mellan Jesus och de stora eller små samhällsfrågorna. Att det tänks så beror på den förmenta föreställningen att det över huvud taget går att låsa in Jesus i det uteslutande privata. Men genom personer präglade av honom är det ofrånkomligt att han påverkar världen. I god mening.

I stora delar av världen växer kyrkorna. Nu. I länder stadda i explosiv utveckling. Det finns ingen gen i svenskt DNA som gör behovet av Jesus mindre hos oss. Låt honom lysa. Förminska honom inte.

Bo Brander