Att fånga dagen handlar om att varsamt följa dess flykt

Någon gång i sommar kommer det att hända. Någon gång i sommar kommer det att komma en tidpunkt då jag plötsligt inser att: ”Nu. Nu är allt perfekt”. Kanske är det när solpelaren går ned i havet efter en varm sommardag. Kanske är det en stilla sommarfrukost i bersån. Kanske är det när alla gästerna har kommit, eller när de precis har åkt. Någon gång kommer den där känslan att infinna sig. Och någon gång kommer jag oundvikligen ta fram min telefon och försöka fånga den där känslan på bild.

Kanske att jag dagen efter tittar på bilden och kan få tillbaks lite av känslan, men ganska snart kommer bilden bara ligga i telefonen och ta upp plats på minneskortet. Minnet av själva stunden kommer att leva kvar i mig, men det har inget med bilden att göra.

Vad har det här med andlig klarsyn att göra? Kanske mer än vad man först kan tro, för det handlar vilken syn vi har på världen. ”Akta er för falska profeter” säger evangelietexten medan det i Johannesbrevet varnas för att vi inte skall tro att alla andar kommer från Gud. Andar och profeter?

Men har inte vi moderna människor lämnat det här tänkandet bakom oss? Jo, men kanske glömde vi också något på vägen?

Kan det vara så att vi har tappat bort en väsentlig del av vad det innebär att leva i världen när vi gick in i moderniteten?

Ja, det menar i alla fall den tyske sociologen Hartmut Rosa i sin bok med den talande titeln Det vi inte kan råda över. Boken handlar om vår syn på – och vårt förhållningssätt till – världen. I det ögonblick jag tar fram min telefon så förvandlas världen från något som möter mig till något som jag försöker kontrollera. I samma rörelse som vi försöka gripa ögonblicket så, menar Rosa, avlägsnar vi oss från världen och gör den främmande för oss.

Rosa är inte den förste sociologen med liknande tankar. Marx kallade det för ”alienation”, Adorno för ”förtingligandet”, Blumenberg för ”världens oläslighet” och Max Weber, den kanske mest kända i religiösa kretsar, kallade det för ”avförtrollningen av världen”.

Ordet avförtrollning kan förstås lätt leda tankarna lite fel. Det handlar inte så mycket om att världen förut var förtrollad, med andar och väsen, utan om att världen var levande, att det fanns något som mötte oss i världen.

Rosa skriver om ”världens gåtfulla undflyende” som en väsentlig del av dess vara. När den moderna människan försöker öka sin räckvidd i världen, när de falska profeterna predikar att världen är vår att gripa efter, så blir världen död för oss. Både bokstavligt och bildligt.

Vårt överutnyttjande av skapelsens resurser är en stig på denna led: världen blir en död resurs. Men den blir också död för oss. Vår interaktion med världen förtunnas, den blir oläslig och främmande för oss.

Att tro på andar, troll, väsen och mörka ting i skogen är ett dike man kan hamna i om man vidhåller tanken att världen är levande, men det andra diket är värre: när vi anser att världen är död och vår att gripa efter.

Att fånga dagen handlar inte, som vissa verkar tro, om att överrumpla den, slå ner den och lägga den i en säck.

Att fånga dagen handlar om att varsamt följa dess flykt. Den perfekta stunden går inte att fånga på en bild för bilden ger oss inte sammanhanget.

Fotografiet fångar ögonblicket, men inte dess djupare rötter. Det fångar inte timmarna som gått före, sällskapet, samtalsämnena, vandringarna och allt vi känt och upplevt.

Fotografiet fångar inte vår dialog med världen. Hur den endast kan möta oss i ett ständigt gåtfullt undflyende.

Ludvig Lindelöf