Asylprocesser är en svår prövning för de sökande och just nu är det många som går igenom en sådan, efter den stora flyktingströmmen hösten 2015. Ensamkommande ungdomar är en särskilt utsatt grupp, där massmedier nu rapporterar om allvarlig psykisk ohälsa och självmordsförsök.

I grunden handlar det om en djup fruktan för konsekvenserna av en deportering och om att inte bedömas som ett trovärdigt vittne om sin egen utsatthet. För en del av de asylsökande är situationen extra osäker. Precis som sexuell läggning kan den asylsökandes religionstillhörighet nämligen vara en fråga om liv och död vid en återkomst till ursprungslandet. Många av de asylsökande som söker upp en kyrka i Sverige för att få veta mer om kristen tro gör det därför i stor rädsla för att någon av deras muslimska vänner eller släktingar ska få höra talas om det.

I grunden ligger det naturligtvis något absurt över att en statlig myndighet ska försöka bedöma en människas eventuella gudsrelation. Samtidigt kräver den juridiska processen förstås ändå att frågan prövas om den lyfts fram som ett skäl till asylansökan och därför behövs en rimlig bedömningsgrund.

Frågan uppmärksammades av Sveriges kristna råd i dialog med Migrationsverket redan 2012 och rådet har också formulerat riktlinjer för de präster och pastorer som skriver intyg om konversion. Rådet menar att fokus där bör ligga på vägen till tro och på vilka sätt den asylsökande blivit engagerad i den lokala församlingen.

Det synsättet stämmer väl med hur aktuell akademisk forskning kring religion i allt högre grad betonar levd religion, snarare än i vilken grad människor stämmer in i olika trossatser. Det handlar om en generell förändring av människors relation till religion och andlighet, där värden som kultur, estetik, tillhörighet och emotion har fått större betydelse i praktiken än dogmatisk kunskap. I Svenska kyrkans konfirmandriktlinjer betonas på motsvarande sätt insikt, relation, erfarenhet och praktiska konsekvenser av den kristna tron.

Detta till trots tvingas åtskilliga juridiska ombud, präster och pastorer gång på gång konstatera att migrationsdomstolarna fortsätter att ställa kunskapsfrågor om kristen tro till asylsökande konvertiter. Det ligger dessutom något djupt ironiskt i tillvägagångssättet, eftersom många av dem därmed inte skulle bedömas som trovärdiga muslimer heller. De som har gått i Koranskola i hemlandet har visserligen läst Koranen på arabiska, men förstår sällan det språket och har inte heller fått någon undervisning i vad innehållet betyder.

När fel frågor ställs betyder det att den asylsökande bedöms som mindre trovärdig och det minskar i sin tur chansen att få asyl generellt sett. Många juridiska ombud tvekar därför inför att överhuvudtaget ta upp frågan om konversion i migrationsdomstolen. Så ska det inte behöva vara i ett land som anser sig vara rättssäkert.