Tomas Andersson Wij stannar i kyrkorna

När Tomas Andersson Wij turnerar mellan Sveriges kyrkor är det något mer än musik som fyller rummen. Och han verkar inte kunna slita sig ifrån det. För Kyrkans Tidning berättar Tomas att hans karriärs längsta och mest framgångsrika turné "Kyrkorna" fortsätter även nästa år.

Men först - Masthuggskyrkan en kväll i slutet av oktober. 

Ljuset silar in genom fönstren. Doften av trä, damm och historia ligger kvar mellan bänkraderna. Framför altaret står Tomas Andersson Wij med pianisten Andreaz Hedén. Det är soundcheck inför tystheten. Men snart blir det fullsatt i de tomma bänkraderna. 

Möte med historien

Precis som i Anderstorp, Stora Tuna – eller i kyrkan i Åsarp-Smula, hjärtat i en by med 600 invånare.

– Kyrkan rymmer 300, halva befolkningen – och det blev fullt, säger Tomas, ler brett och fortsätter: På små orter blir kyrkan den naturliga mötesplatsen eftersom det sällan finns någon bar eller teater att spela på. Jag anar också att människor på landsbygden har en starkare och mer självklar relation till sin kyrka än i storstäderna. 

När de spelar i de här rummen är det inte bara en konsert. Det är ett möte med de händelser som utspelat sig på de stenlagda golven. Dopen, kärleken, samtalen och sorgen.

– Jag kan inte säga att jag har någon annorlunda inställning när jag spelar piano med Tomas än om jag skulle predika. Jag ser ingen skillnad direkt på det. Jag ser det som en gudstjänst, förklarar pianisten, men också före detta pastorn, Andreaz.

Vill tända en lampa

Han, Tomas och Tomas son Levi, som följt med på delar av turnén, sitter nu vid ett bord och väntar på maten innan publiken – som ringlar sig flera hundra meter nedför backen mot Majorna – ska släppas in.

– Jag och Andreaz har pratat en del om vad det är vi sysslar med när vi gör en sån här konsert. Jag vill inte gå ut och sola mig i en lång rad spotlights. Jag vill gå ut och tända en lampa i mig själv och vända den utåt. Vi är här för att ge någonting, säger Tomas. 

Andreaz fortsätter:

– Just den här turnén tycker jag är så mycket bön. Alltså, så mycket av låtarna är bön. Det är apofatiskt, bortom språket, bortom förkunnelsen. Det är därför musiken lämpar sig så väl för bön. 

En stilla inbjudan

Men det här är inga böner eller ord som skrivs på någons näsa. Det är inte tillrättalagt eller kolorerat. Tomas texter, ofta öppna, poetiska och ärliga – fyllda av längtan, tvivel och tro – är snarare som en stilla inbjudan till den gudomliga brottningskampen.

– Jag tror inte att människor skräms av texter som ’Gud om du hör mig, jag kommer som den jag är’. Om det kommer ur en ärlig bön, ur en sann förtvivlan, så stänger det inte ute. Det är när man har en agenda som det blir problem.

Kanske är det därför hans musik når in till människor – också dem som inte skulle kalla sig troende. Den talar ett språk som inte kräver svar, bara närvaro.

Som tiden han inte kan undkomma att konfronteras med när konserten startar.

– Människor har kommit hit med sina nyfödda och sina döda. Jag känner en stor respekt för rummet. Det är något fantastiskt att få tappa in i som artist – den vågen av tid och bön som finns där, säger han.

– Jag skulle ha svårt att bara sjunga enkla kärlekssånger i kyrkan. Det är något annat som pågår här, som jag både vill hedra och vara i dialog med.

Kyrkans givna roll

Det blir tydligt att kyrkan inte bara är en fond för Tomas, utan själva förutsättningen.

För den som följt honom länge känns det naturligt. Första albumet, Ebeneser, fick namn efter barndomens församling. Och nu, nästan tre decennier senare, har cirkeln slutits.

– Jag sa till mitt skivbolag redan 1998 att jag gärna ville turnera i kyrkor. ”Bra idé”, sa de, ”men den blir ännu bättre om du väntar tills du blivit mer känd. Nu har jag väntat i 27 år”, säger Tomas med gitarren i handen redan efter andra låten. 

Publiken skrattar till innan musiken studsar från sida till sida i den lilla fiskarkatedralen med utsikt över hela Göteborg.

När han fick äran att skriva ärkebiskopens fastebok 2025 gick startskottet för den två decennier långa drömmen att materialiseras.

– Då började kyrkorna höra av sig till oss. Portarna öppnades, berättar han.

Och nu ser han ingen anledning att sluta spela i kyrkor.

– Jag skulle kunna fortsätta tills jag trillar av pinn, säger han och skrattar, men menar det.

– Jag tycker mina sånger passar här, jag dricker mindre vin efter konserterna och hela inramningen är så värdig. Jag mår bra här.

Tackade nej till annat

När kyrkturnén startade tackade han också nej till alla andra spelningar. Femtio konserter skulle genomföras – alla i heliga rum. När sista personen lämnat Masthuggskyrkan återstår en handfull kyrkor, de flesta utsålda.

Men nu avslöjar han att det blir en fortsättning 2026 - med siktet inställt på en stor final i Filadelfiakyrkan nästa höst – då en ny skiva ska vara klar. En som skrivits längs landsvägarna, i väntan på att nya kyrktoppar ska torna upp sig.

– Kanske ligger det i tiden. Vi ser ju att fler artister tänker liknande nu. Att man börjar återta kyrkan som rum för kultur. Och det är verkligen på tiden, säger Tomas.

I Masthuggskyrkan stiger hans röst mot de mörka takbjälkarna:

"Gud om du hör mig, jag kommer som den jag är, gör något vackert, av allt som gått sönder här."

Orden från en av hans mest älskade låtar ekar som en bön i rummet.

– Jag hoppas att folk går härifrån och känner sig lite lyfta. Det är egentligen hela mitt artistiska projekt – att försöka öppna dörrar inåt och uppåt.

En oväntad lovsång

Jag undrar vad han lärt sig om kyrkan under året. Mycket, säger han.

- Jag slås av att varje kyrka är unik. Att de förmodligen byggdes utan så stor kunskap om hur kyrkor på andra platser ser ut. Man utgick från sig själva och sin egen plats på jorden. Det är fint. 

Och samtidigt visste man hur den skulle byggas – för att samla sådana som ”Tommy och hans mamma”. Jag har aldrig sett det så innan, men med korset som bakgrund händer något. Och låten om en svunnen barndom, män som kom och gick och en cigarettlukt som, likt en rökelse, drar fram genom versen – blir den lovsång vi alla behövde.

Det är inte de friska som behöver bli helade, utan den sjuke, den kraftlöse. Den som söker något mer än sitt eget mätta jag.

Som det gamla Thomasevangeliet säger, skulle någon till äventyrs ha läst: "Sök, och fortsätt att söka, tills du finner… När du finner, ska din själ skälva – men ur skälvningen föds förundran."

Och kanske är det just där, i den skälvningen mellan ord och tystnad, mellan scen och altare, som Tomas Andersson Wij fortsätter att söka – och låter oss söka med honom. Låter oss förundras med varandra.