Fem mediciner för kyrkan

I den postmoderna så kallade diskursen (onödigt ord), är en människas identitet något vagt, dimmigt och ständigt föränderligt. Det kan ju vara roligt att under välordnade förhållanden sitta och filosofera på det viset i en våning i Paris. Men det funkar inte när till exempel rotlösa människor i New Yorks slum behöver förstå sig själva.
känna sympati för Paul Ricoeurs målande beskrivning av människans selfhood och otherness. Det vill säga hennes mysteriösa jagmedvetande och hennes, även för personen själv, gåtfulla, främmande natur. Men det räcker inte. Det behövs mer basala grundbultar i ett identitetsbygge. Sådana som till exempel svensken Jan-Otto Ottosson och amerikanen George E Vailliant tillhandahåller.Vi lånar nu fem element ur psykiatrins läkarlåda och ber att Gud låter dessa vara till hjälp när vår kyrka ska återupptäcka sin identitet.
Det innebär en vetskap om att var en levande varelse. Kyrkan behöver veta att den lever av det levande ordet och himmelens näring, som en levande Herre skänker.Det andra: demarkation. En sund identitet vet att det finns gränser mellan den egna personen och omgivningen. Svenska kyrkan är svag i denna verklighetsförståelse.Nummer tre: aktivitet. Innebär en balanserad kontroll över egna tankar och känslor. När tankar utifrån styr, är aktiviteten skadad.
En sund varelse vet att även om cellerna är utbytta är jag samma person som jag var när jag lärde mig gå. Vet kyrkan att hon är samma kyrka som på apostlarnas tid?Nummer fem är integritet. En balans mellan inre och yttre liv och med en sund självrespekt som för den delen ger en sund respekt för andra. En god integritet skyddar mot kränkning av den egna personen. Men kränkning av den egna personen lever tyvärr i symbios med kränkning av andra.Psykiatrin kan också lära kyrkan att det finns medicin som verkar direkt, som syndernas förlåtelse! och sådant som verkar på sikt, som helgelsen!