För detta uppskattas kyrkan av samhället

Skulle sverigedemokraterna sitta kvar i Storkyrkan eller tåga ut i protest, som förra gången? Medieintresset för riksdagsledamöternas gudstjänst var stort även i år, med biskop Eva Brunnes omdebatterade predikan 2010 i färskt minne. Riksdagens ledamöter deltar visserligen frivilligt, men många väljer att vara med. Och den symboliska kraften i gudstjänsten har visat sig vara stor.
En biskop predikar till stöd för invandrare. En domprost bjuder in en rabbin och en imam att medverka i gudstjänsten. En arg minoritet protesterar över ”politisering” och ”mångkulturalistiskt jippo”, vilket gör det viktigt för majoriteten att uttala sitt stöd. Och då händer indirekt detta: De folkvalda tar hjälp av kyrkan för att sätta kraft bakom sin bekännelse till det mångkulturella samhället.

Förra veckan meddelade också SST, Samarbetsnämnden för statsbidrag till trossamfund, att bidraget höjs med tolv miljoner kronor.
Två nyligen timade händelser som visar att en sekulär stat inte är detsamma som ett sekulärt samhälle.
Och att det svenska samhället inte bara tolererar kyrkan utan också uppskattar den. Stödet till trossamfunden bygger på deras sociala insatser– barn- och ungdomsverksamhet, själavård på sjukhus, hjälp till utsatta grupper. Det jobb Svenska kyrkan lägger ner vid stora olyckor och nationella trauman har fått staten att vilja utöka sitt samarbete med trossamfunden när det gäller krishantering. Det är ett nytt uppdrag för SST.

Pengar går bara till de trossamfund som ”bidrar till att upprätthålla och stärka de grundläggande värderingar som samhället vilar på”, som lagtexten säger. Det är samtidigt ett erkännande från staten av något som samfunden är bra på. Nämligen att inte bara predika allas lika värde, värnandet av de svaga, gemenskap och ömsesidig hjälp, utan också förankra dessa värderingar i en personlig tro. Men samhällets uppskattning är mer underförstådd än uttalad. Och när en minister någon gång sätter ord på hur mycket samfunden betyder för att bygga ett gott samhälle, riskerar han eller hon att tolkas som en kristen som uttalar sig utifrån privat övertygelse.

Biskop Antje Jackelén framhåller i sitt herdabrev Gud är större att demokratin inte är självgående utan behöver stöd från alla goda krafter. Hon skriver: ”När blev det sektstämpel på all religion? Och varför? Det skulle vara ett gigantiskt slöseri med hopp och tro att utgå ifrån att troende människor per definition är ett problem i en modern demokrati och att de är olämpliga att utöva viktiga samhällsfunktioner om de inte döljer sin tro.”
Vi behöver tala klarspråk om på vilka sätt religioner och samfund får och bör påverka samhället och på vilka sätt de absolut inte får göra det. Hur det annars kan gå har vi sett i våra grannländer, där beslöjade kvinnor grips av polis, sjuksköterskor beordras att ta av sig korset runt halsen och krucifix på väggen i klassrummet blir ett ärende ända upp i Europadomstolen. Man skjuter in sig på detaljer utifrån en ensidig bild av den farliga, potentiellt smittsamma religionen.

Religionen har en kraft som kan användas destruktivt och som både samhället och samfunden själva har ett ansvar att stävja. Men den har också en kraft som bygger upp och rustar människor att göra goda samhällsinsatser. Den kraften kommer att växa om den får större plats och mer erkännande.

Brita Häll

Å andra sidan

Samhällets syn på kyrkan är inte rimlig

I tider då välfärden monteras ned till en mindre kärna, många lider av utförsäkringar och arbetslöshet och klyftorna ökar är ett starkt civilsamhälle en förutsättning för att samhället ska fungera. Civilsamhället ska i bästa fall inte ersätta välfärden, en sådan funktion bör aldrig ideella krafter fylla. Men det finns där, som en stöttning till de som behöver. Inte minst i svåra situationer, både för individer och grupper. Religiösa samfund är en viktig del av de civila krafter som gör viktiga sociala insatser.

”Många klagar på kyrkan, men när svåra saker händer vill man inte samlas i en H&M-butik.” Så löd ett konstaterande på Twitter i samband med dåden i Norge i somras. Här blev det religiösa rummet en självklar plats för eftertanke, stöd och kollektiv sorg.
Det är viktigt att komma ihåg de funktionerna när misstro mot religion ökar. Lika viktigt är en öppen diskussion kring vad både civilsamhället i allmänhet och religiösa samfund i synnerhet ska fylla för plats.

Det är lätt att kritisera religionens inflytande och samfundens uppenbart fortsatta sammanblandning med det statliga samhället, men få ser samtidigt den stöttande roll som samfunden har. Om religionen helt marginaliseras drabbas framförallt människor i behov av stöd och hjälp.
Det är med en dubbel blick som samhällsdebatten just nu ser på religionen. Å ena sidan ska den inte ha något inflytande, å andra sidan förväntas samfunden finnas där för både sociala insatser och som viktigt stöd i trauman såsom i Norge. Det är inte en rimlig hållning i längden. Den samhällsstöttning som kyrkan bidrar med måste tydligare tas med i debatten kring religionens inflytande i den sekulära staten.

Elin Grelsson