Regeringens aviserade neddragning av Sveriges internationella bistånd är bekymmersam i sig, men också ett tecken på en långsiktig trend. Här behöver inte minst kyrkligheten stärka sitt eget engagemang för att visa hur viktig frågan är.
Sverige har fått en ny regering och med den en politisk kursändring, genom det så kallade Tidöavtalet. Kritiken som har riktats mot det handlar mycket om frågor som på olika sätt berör människovärdet och därmed mänskliga rättigheter, exempelvis bland barn i utsatthet och asylsökande. Det tycks finnas en förstärkning av uppdelningen i ett vi och ett de.
Flera civilsamhällesorganisationer, däribland Act Svenska kyrkan genom dess chef Erik Lysén, beklagar också djupt avsteget från enprocentsmålet för Sveriges bistånd till andra länder. De menar att både neddragningen i sig och villkorande av bistånd kommer att försämra möjligheterna att ge så bra hjälp som möjligt till svältande och andra drabbade runt om i världen.
Det finns något uppenbart paradoxalt med att omvärlden i dag har kommit närmare än någonsin förut genom globaliseringen, samtidigt som intresset för att engagera sig i människor i nöd tycks bli allt svagare. Kanske handlar det om en informationströtthet och avtrubbning inför det lidande som så ofta målas upp i medierapporteringen. Det handlar säkert också om frågor som har blivit mer komplexa och därför ett ökat behov av professionalisering, för att kunna hantera dem. Därmed har den upplevda distansen vuxit ytterligare bland människor i allmänhet.
Det engagemang för internationell hjälp, som finns i dag i Sverige, har sina rötter i väckelserörelserna och senare genom bland annat Svenska kyrkan.
Men om vi tar ett steg tillbaka och funderar över hur vi hamnade här kan vi också konstatera att det här inte bara handlar om något dagsaktuellt, utan har varit på väg länge nu. Det engagemang för internationell hjälp, som finns i dag i Sverige, har sina rötter i väckelserörelserna och senare genom bland annat Svenska kyrkan. Men med en svagare kyrklighet är det också färre som är angelägna om samma ideal.
Går utvecklingen att förändra? För en kyrka som så ofta ber med Olov Hartmans ord ”ett enda bröd och en enda mänsklighet” finns det kanske inte något annat alternativ än att försöka.
Men det behövs insatser på bred front i så fall och såväl i opinionsbildning som i gräsrötters enträgna arbete för att samla in medel, som ett tecken på att det är ett viktigt engagemang. Det sänder också signaler.
Jonas Lindberg
LÄGG TILL NY KOMMENTAR