Staten måste ta sitt ansvar för kyrkans kulturarv

Svenska kyrkan har under många år arbetat med den ekologiska hållbarheten i sina verksamheter, precis som så många andra. Men med stigande energipriser kommer också alltmer den ekonomiska hållbar­heten i fokus. Kort sagt: Hur ska Svenska kyrkan ha råd att förvalta sin del av kultur­arvet på sikt?

Ekonomi hör dessutom nära ihop med andlig hållbarhet. Att stänga kyrkor så länge el och naturgas kostar mångdubbelt mer än tidigare kan vara nödvändiga åtgärder i en akut situation. Men i en orolig tid som den här behöver kyrkan också på nytt ta fram de redskap som föddes ur pandemin, för att inte tappa ännu mer av sina kontaktytor med människor.

Oavsett om de ökade energikostnaderna kommer att fortsätta ligga på en hög nivå eller inte blir den nuvarande situationen en bister påminnelse om att Svenska kyrkans fastighetskostnader inte får riskera att ta död på organisationen på sikt. Även här hänger ekonomisk och andlig hållbarhet ihop.

Den kyrkoantikvariska ersättningen täcker i dag bara ungefär en fjärdedel av kyrkans kostnader för underhåll av och ­investeringar i kyrkobyggnader, vilket bland annat beror på att den inte räknats upp ­sedan 2010. Så sent som för ett år sedan ­inkom två riksdagsmotioner om höjning av ersättningen, men förslagen röstades då ner av en klar majoritet av leda­möterna.

Ett större ekonomiskt stöd till Svenska kyrkan redan i dag bör därför vara en god investering för staten på många sätt, men inte minst när det gäller det kyrkliga ­kulturarvet. 

Det kan låta mycket med ett stöd på 460 miljoner årligen, men det räcker att göra en jämförelse med filmstödet, som ligger på 608 miljoner, för att konstatera att den kyrkoantikvariska ersättningen är direkt futtig. Som om det inte räckte där går dessutom en fjärdedel av den direkt tillbaka till staten i form av moms när pengarna används. Det bör förstås nämnas att Svenska kyrkan också får ett stort och viktigt stöd i form av att staten tar upp kyrkans medlemsavgifter via skattsedeln. Samtidigt gör kyrkan så stora samhällsinsatser, bland annat genom institutionssjälavården, att staten får mycket för pengarna.

Dessa bidrag räcker hursomhelst inte på sikt och det finns dessutom en negativ ­spiral när fastighetskostnaderna utgör en allt större del av Svenska kyrkans ­utgifter. Ju mindre som finns kvar till församlingsverksamhet, desto sämre möjligheter har kyrkan att behålla sina medlemmar och därmed färre personer som kan dela på kostnaderna för kyrkobyggnaderna. Ju sämre andlig hållbarhet, desto sämre ­ekonomisk hållbarhet, alltså.

Ett större ekonomiskt stöd till ­Svenska kyrkan redan i dag bör därför vara en god investering för staten på många sätt, men inte minst när det gäller det kyrkliga ­kulturarvet.

Jonas Lindberg