Älskad kyrkogård - så jobbar arbetslaget i Katrineholm

När Facebookgruppen Vårt vackra Katrineholm uppmärksammade Skogskyrkogården i höstas lät reaktionerna inte vänta på sig. En digital kärleksbombning fyllde flödet.

Hur blev det så? Hur jobbar arbetslaget för att kyrkogården ska vara så uppskattad?

Arbetsledare och kyrkogårdssamordnare Johanna Hedsköld och Annika Nitz, kyrkogårdschef i Katrineholmsbygdens församling, är överens: det handlar om respekt och kreativitet, tillit och kompetens.

- Klimatet i arbetslaget ska vara så att medarbetarna vågar och vill komma med idéer. Och jag försöker ha koll på vad alla har för intressen. Oftast kan man bygga fantastiska saker i arbetslivet utifrån egna intressen, säger Annika Nitz.

Hon hade själv jobbet som Johanna Hedsköld tog över 2017. Johanna är florist och har även arbetat länge på handelsträdgård. Den kompetensen har bidragit till att lyfta hela Skogskyrkogården berättar Annika Nitz.

Johanna Hedsköld:

- Det handlar om att behålla den speciella skogskaraktären som finns här och skapa utifrån det. Våra naturkvarter är vårt signum. Men det är en  kyrkogård inte en park. Vi försöker skapa en miljö som är välkomnande och respektfull, samtidigt som den ska vara ljus. En plats för minnen, inte bara sorg.

Tre-i-rad

Som trädgungan. En dam har berättat att hon sitter en stund i den då och då. Hon tänker på när hon var ung och träffade sin man som vilar här nu. Eller spelet tre-i-rad som farfar kan spela med sitt barnbarn när de besöker farmors grav. Spelet är i sten och björk och ser mer ut som en lågmäld installation än ett spel. Men funktionen är det inget fel på!

Balansgången blir tydlig när vi vandrar runt på den 7 100 kvadratmeter stora kyrkogården som togs i bruk 1951. Tio personer jobbar här, säsongare  inräknade.

Sly, ogräs och brännässlor rensas ut och en del löv, men inte för mycket. Löven måste vara kvar för att det ska se naturligt ut. Tallbarren, med rätt ph-värde, sparas till de stora rhododendronbuskarna och är ett naturligt gödningsmedel. I maj exploderar buskarna i cerise, lila, vitt och rosa. Tallar och ekar sparas, medan granarna tas bort.

Stenar och rotvältor

Vi får syn på Thomas Gustavsson som har fullt upp ute bland gravarna. Hemma på gården utanför Katrineholm har han ett sågverk och i den egna skogen kan man göra många fynd. Både användbara stenar och rotvältor har hittats där.

- Som gammal lantbrukare kan jag inte sitta still utan håller på hela tiden. Får Johanna en idé försöker jag förverkliga hennes tankar.

- Minns du när jag ringde dig från Varberg, Thomas? Jag hade sett så fina bänkar på strandpromenaden och tyckte att vi skulle ha sådana i vår askgravlund. Du var direkt med på det! Och du har alltid egna idéer hur vi kan göra, säger Johanna Hedsköld.

Vi tittar på ekorrens restaurang uppe i ett kapat träd som står kvar trots att det gjort sitt, detaljer som döljs bland träden och några trärundlar invirade i en tamp. ”Omsorgen” kallas den enkla träskulpturen och ser ut som två människor som lutar sig mot varandra.

”Kantarellen” är en rotvälta som satts upp och ner och som fyllts av växter året runt. På vintern sitter en ljusslinga högt däruppe, som en gnistrande stjärnhimmel när mörkret faller tidigt. Insektshotell och fågelholkar bidrar till den biologiska mångfalden och förhoppningsvis kommer ett bisamhälle att flytta hit i sommar. Bevattningen är ordnad med en slang från Djulösjön och ett pumphus.

- Fjärilarna älskar kantnepetan. Vi klipper ner den en gång på sommaren så att den blommar två gånger varje säsong. Det betyder mycket för insekterna, säger Johanna Hedsköld.

Ute i ett naturkvarter står en orgel som pryds av vide, hyacinter och påskliljor. Den hittades obrukbar i ett förråd. Med hjälp av båtlack står den emot sommarhalvårets regn och vind, men tas in på vintern. Orgeln har en kyrklig koppling men numera med en annan funktion.

Annika Nitz pratar gärna om känslor som väcks på Skogskyrkogården. Att livet är reflektion och att miljön på Skogskyrkogården ska främja minnen och tankar kring livets gång. Omsorgen om besökarna är ett annat viktigt ämne. Alla möts med ögonkontakt och ett hej.

- Nu kommer våra stammisar, utropar Johanna Hedsköld. De kommer varje dag.

Vacker och prydlig

Taktfast med vandringsstavarna i hårt grepp kommer Solbritt Rosén, Sylvia Widén med hunden Belle och Ingrid Karlsson emot oss. Trion går nästan inte att stoppa, men när ämnet för frågan står klart, lyser de upp. Vad tycker ni om kyrkogården?

- Vi tycker så mycket om Skogskyrkogården. Den är så vacker, prydlig och jättefin och har så många grejer att titta på, säger Ingrid Karlsson. Den är underbar.

Snödroppar

Samtliga tre har sina män begravda på kyrkogården och det är självklart för dem att komma hit ofta. De följer allt som sker och har koll på vilka lökar som är på väg upp. Nu väntar de på snödroppparna.

Att Sylvia Widén får ta med sig hunden är ett extra plus. Den får inte rastas på kyrkogården, men den får promenera med. Belle kommer fram och hälsar och blir besviken när Kyrkans Tidning inte har godis i fickorna.

- Jag bor i närheten, säger Sylvia Widén. Kvällspromenaden här blir en avrundning på dagen.

”Lugna rummet” var förut ett glest buskageområde intill kapellet, fullt av ogräs. Det blev ett ”rum” med träbänkar och en lampa som kläddes i mossa. Särskilt vid allhelgona, när Skogskyrkogården är full av besökare som dricker glögg och tar hand om sina gravar, är det fullt av folk som sitter på fällar och pratar här inne i lugna rummet.

Johanna Hedsköld:

- När vi använder allt som naturen har att erbjuda sparar vi in på utgifter. Men det betyder också att vi minskar klyftan mellan skog och plantering. Det här är en skogskyrkogård och det är den känslan vi vill förstärka.