Gör inte välsignelsen till ett stopptecken

För risken är överhängande att skolavslutningsdebatten blir ännu en årligen återkommande tradition. En tjatig och destruktiv tradition som bara är till skada för såväl kyrkan, skolan och barnen.
Den andra risken är att skolavslutningar i kyrkan snart är ett minne blott. Vilket inte alls är naturligt och oundvikligt utan vore ett sorgligt besked om att Sverige inte kan hantera religion, kultur och tradition i klok kombination med den icke-konfessionella skolan och den sekulära staten.
Dessutom skulle det innebära att de många barn som nu har nästan ingen kontakt alls med kyrkan förlorar den lilla de har.

Den ytterst begränsade exponeringsytan religionen har mot barn och ungdomar i skolåldern skulle försvinna, och religion blir något fullständigt apart i deras liv. Inte bara som nu något de har begränsad insikt i.
För Svenska kyrkan vore det förödande att förlora en kontaktyta, så positivt laddad som denna också är.

Civilminister Stefan Attefall gick tidigare i veckan ut och sa att skolverket tolkat skollagen för snävt. Han flaggar också för att lagen kan behöva preciseras så att det blir klart att en präst får säga exempelvis ”Gud välsigne er”. Men i väntan på eventuella ändringar har kyrka och skola skolverkets nuvarande regler att förhålla sig till.
Och bollen ligger hos kyrkan. Det är kyrkan som bestämmer om man kan gå med på att inte ha några fler religiösa inslag än psalm 199, Den blomstertid nu kommer. Många präster invänder att det är överspänt religionsfobiskt att reagera mot välsignelsen. Men om skolavslutningen inte kan hållas i kyrkan därför att prästerna kräver att få läsa välsignelsen, då har inte bara skolverket utan också kyrkan gett välsignelsen fel betydelse.

Prästerna reagerar också mot att de förväntas ställa upp som nästan präster men ändå icke. Det ska de absolut reagera mot. En präst som predikar på temat hej-ät-glass-var-snälla-mot-varandra gör våld mot sig själv och skadar kyrkans anseende.
Däremot kan prästen: Hälsa välkommen. Uttrycka sin glädje över att församlingen får vara en del av skolans högtidsdag. Poängtera att det heliga rum som kyrkan är står öppet för alla oavsett tro. Samt därefter lämna över ordet till skolans personal.

Det vore att slå vakt om skolavslutningarna som en skärningspunkt mellan kyrka, kultur och samhälle. Det vore också att värna om prästens integritet och visa respekt för de regler skolledarna måste följa.
I vissa församlingar har man börjat efterlysa direktiv från kyrkans ledning. Det vill säga något mer handfast än det samtalsdokument som ligger ute på kyrkans intranät och som inte tar någon ställning alls. Varför inte ett biskopsbrev med rekommendationer och med ett resonemang om vilket värde skolavslutningarna har för kyrkan och vilket budskap olika lokala lösningar sänder ut.
Därutöver kan kyrkan mycket väl bära frågan vidare dit där den hör hemma och ifrågasätta skollagen. Problemet som det nu blivit i debatten, är att man får en rad lokala trätor där kyrkan antingen framstår som beundransvärt principfast eller otrevligt småaktig men där det reella resultatet blir detsamma oavsett. Nämligen att barnen stängs ute från kyrkorummet.