Nu gäller medmänsklighet och uthållighet

Jonas Eek ledarskribent
Foto: Pontus Lundahl/TT

Medmänsklighet och medkänsla har en förmåga att ge sig till känna också i kris och katastrof. Nu gäller det att inskärpa vikten av uthållighet, skriver Jonas Eek.

På mitt jobb har vi en kommunikationsplattform som heter Hangouts. Det är en digital lösning som gör att medarbetare kan kommunicera med varandra och delta i arbetet oavsett var någonstans de befinner sig.

Många runt om i landet är just nu uppkopplade på liknande verktyg och det genomförs skollektioner, seminarieövningar, möten, andakter och – har jag hört – gemensamma fikapauser. Poängen med hangout är egentligen det motsatta – hang in. Håll ut. Håll gång Håll ihop.

Och människan är fantastisk. I sin anpassningsförmåga och beslutsamhet. Det är många som, i ett nytt och osäkert läge, gör stora insatser inom ramen för sina arbeten eller som allmänt schyssta grannar, släktningar och medmänniskor. Redan nu kan vi dessutom höra om forskarnas framsteg i jakten på vaccin och tester. Även om det finns avarter – folk som stjäl handsprit från sjukhus, säljer skyddsmasker till ockerpriser eller tar tillfället i akt att bedra äldre – verkar det som att den tunna hinnan mellan omsorg och grymhet alltjämt håller.

Det är psykoanalytikern Ludvig Igra som i boken Den tunna hinnan (2001) beskrivit närheten mellan ytterligheterna i människors beteende. Även om närheten mellan omsorg och grymhet kan skrämma, underlättar ”närheten mellan det livsbefrämjande och det destruktiva […] också rörelsen mot det livsbejakande”.

Igra menar att medmänsklighet och medkänsla har en förmåga att ge sig till känna också i kris och katastrof. Det är väl det som vi nu bevittnar – en gemensam manifestation där hänsyn tas till de mest utsatta och värnlösa: gamla och sjuka. Människor uppmanas att slå en ring kring riskgrupperna och sällan har fenomenet mänskliga sköldar används på så hoppfulla sätt som i detta nu.

Än så länge står alltså vårt samhälle starkt. Den politiska enigheten imponerar, såväl som beslutsamheten att följa de egna expertmyndigheterna istället för mediernas tyckarfloder. Vården förbereder sig. Hur väl den kommer att kunna lösa sina uppgifter är dock oklart när detta skrivs.

Civilsamhället, ofta med kyrkor och samfund i spetsen, gör stora insatser både praktiskt, som att bistå sina medmänniskor, och själsligt, som att ingjuta mod och tillförsikt. Det blir återigen tydligt att Svenska kyrkan på olika sätt har en självklar roll i vårt samhälle när katastrofen slår till.

NRK-serien 22 juli finns nu också på SVT play. Det är en skildring av ett samhälle som – trots att helvetet bryter lös i Anders Behring Breiviks terrorattentat – i stort ändå fungerar. Vi möter narkosläkare och traumateam, journalister och poliser, begravningsentreprenörer och lokalvårdare, sjukhuspräster och lärare. Utifrån unika roller görs avgörande insatser som bidrar till tilliten till det gemensamma.

Vikten av det ömsesidiga blir också tydligt i våra dagar. Under den dramatiska rubriken ”Jag är vittne till något som vi aldrig kommer att glömma” skriver den italienska författaren Silivia Avallone om situationer när enskildas historia sammanlänkas med Historien.

Nu är en sådan tidpunkt. ”Man har försökt övertyga oss om att allt som räknas är det man äger och det som drar ögonen till sig, det enda som räknas är jag. Men coronaviruset har visat att det inte är sant” (DN 2020-03-20).

Men serien 22 juli visar också på rätten att i efterhand analysera och kritisera agerandet från olika instanser. Den tiden kommer också komma här. Redan nu höjs ifrågasättande röster om vår hantering av Coronapandemin. Har vi verkligen råd med denna solidaritetshandling med äldre och svaga? Vilket kommer det egentliga priset bli, nu och för kommande generationer?

Det är viktiga frågor som måste ställas. Däremot måste en annan fråga ställas samtidigt – vad är alternativet?

Klart är att vi just nu upplever en speciell situation där historia skrivs i realtid. Enligt historieprofessorn Dick Harrison är det unika, snarare än själva viruset, reaktionerna från myndigheterna: att gemensamt sätta så mycket på paus och stänga gränser (Svt 2020-03-20).

Vad gäller ekonomin vet vi ännu inte var vi hamnar. Men det finns oroande paralleller till 1920- och 30-talens depressioner. Harrison poängterar att egoistiska och nationalistiska ageranden förlängde kriserna den gången och banade väg för den utveckling som kom att landa i Andra världskriget.

”Hinnan förblir tunn och vårt personliga ansvar är skrämmande stort och ovillkorligt” avslutar Igra sin bok. I ljuset av det gäller det därför att inskärpa vikten av uthållighet. En uthållighet för oss själva och alla som sliter. En uthållighet för de gemensamma systemen och besluten. Och en uthållighet så att den tunna hinnan mellan omsorg och grymhet inte brister.

Hang in.

Jonas Eek

Taggar:

Corona
50

Lediga jobb

LEDIGA JOBB

Härnösands stift
Uppsala stift
Stockholms stift
Strängnäs stift
Lunds stift
Linköpings stift
Västerås stift
Västerås stift